Tryckt i Expressen 23/12 09.
HERMAN LINDQVIST | Victoria. Drottning med tiden | Bonnier fakta, 159 s.
Jag läste Herman Lindqvists bok om Victoria samtidigt med Thomas Manns Bergtagen och snart hade jag svårt att skilja dem åt. Manns klassiker fångar stämningen på ett sanatorium i Davos, där bleksiktiga borgare tampas med hjärtklappning, och Lindqvist gör något liknande i trakterna av Drottningholm - där den blivande drottninggemålens dåliga njure tycks vara toppen på ett isberg av tillkortakommanden.
Kungafamiljens dyslexi är känd och inget att skämta om - men att den drabbat Victoria så till den grad att hon har problem att ta sig igenom svenska dagstidningar sätter onekligen Reinfeldts famösa platt-tv-present i nytt ljus. Hon har, förstår vi här, varken fallenhet för att laga mat eller klä sig. Hon har dessutom ärvt den gamla överklassens olyckliga vurm för det militära, den som för övrigt Mann gör upp med i just Bergtagen.
Och Westling, som länge såg ut att bli ett hälsosamt stöd till Victoria, visade sig i själva verket vara skenbart kry och driftig, en samtida Hans Castorp - med invärtes problem och en verksamhet med små marginaler och uteblivna bygglov.
Några glas champagne och en lättare buffé med representanter ut etablissemanget beskrivs av Herman Lindqvist som en stor ansträngning. Man hoppas paret överlever till tetimmen.
Hovet har en varierande funktion i samhällsapparaten - men förmågan att kunna inhämta information samt representera borde höra till de grundläggande uppgifterna. Läser jag Lindqvist rätt är varken Victoria eller Westling för närvarande av det rätta virket.
Jag vill därför föreslå en interimslösning, där julvärdinnan Lisbeth Åkerman, kvalificerad informationsförmedlare, vacker brunett med burgen glans i hy och hår, träder in som ansvarig för dagsskiftet, och där Jill Johnson, som under senhösten visat sina kvaliteter som trivselspridande gudinna i Grand Hotels Vinterträdgård, tar nattpasset.
Castorp med fru bör hålla sig kvar i Davos, till det att annan medicinsk rekommendation föreligger.
Skall det vara nödvändigt med personangrepp av den här graden?
SvaraRaderaRedan på trettiotalet ansågs sjuka människor vara en belastning för samhällsapparaten. I alla fall i de politiska kretsar där även hatet mot de bildade klasserna visade sig som störst. Nassarnas avundsjuka mot kungligheter och mot medlemmar av adeln tycks inte heller ha övergivit dess arvtagare.
SvaraRaderaDu är en frisk fläkt Björn, fortsätt så.
SvaraRaderaSverige är lite för instängt och unket, framtiden tillhör sådana som du. Jag har läst din bok, lysande. Skriv en till, men tjata inte om samma ämne. Good Luck and Happy New 2010.
/j
Hur många vodkashots tog du före den texten? Det där opuset är inte i närheten av en Gradvall eller Hitchens eller vem det nu är skribenten mäter sig med - det tonar bara fram som en ansträngd serie krumsprång som vill verka bildade, vassa poch roliga men med stor träffsäkerhet misslyckas med att vara någondera. Ska man kåsera om kungafamiljen och försöka ironisera kring Herman - inte specielt svåra måltavlor - ska man i alla fall se till tt det har flyt och att läsaren inte börjar jämföra för noga med vad han redan vet om figurerna.
SvaraRaderaDubbelexponeringen med "Bergtagen" känns möglig och tillför inte texten ett dugg; glringarna mot Victoria och Danel är stillösa och inbilska (jepp, jag säger det utan att vara speciellt rojalistisk). Du är för gammal för den här sortens framkrystad Nöjesguidenshit, lämna slikt till Isabelle.
Björn Kleen är sitt eget projekt. Det enda han hitills visat sig ha att slå mynt av är hans mammas namn och hennes anknytning till Riddarhuset. När detta väl är utmjölkat kommer han att försvinna ut i periferien. Hur skulle han väl få någon mer möjlighet att dupera folk till förtroenden när han nu avslöjat sig själv. En journalist(?) som ingen kan lita på har ingen framtid inom seriösa media.
SvaraRadera