Vittnesbörsen

Artikel publicerad i Expressen 26/4.

Se og Hørs affärsidé är att betala nyhetstips med representationskontot.
Björn af Kleen har läst en avslöjande bok om skvallertidningens generösa plånbok.

Hur ska man bevaka hovet?
Ett tips kommer från Norge och tidningen som förra veckan berättade om Jonas Bergströms påstådda natt med 21-åriga Tora. Journalisten Håvard Melnäs bok om sin tid som Se og Hør-reporter är det mest avslöjande vittnesmål om medieindustrin jag läst.
En helt vanlig dag på jobben - Se og Hør fra innsiden utkom för tre år sedan men visas just nu som spelfilm med manus av författaren Erlend Loe.
I januari 2000 reser den unge och rätt oerfarne reportern Håvard Melnäs till Kristiansand för att leta rätt på Sven O Høiby, far till Mette-Marit - den norska tronarvingens nya flickvän.
Se og Hørs reporter hittar inget telefonnummer till den tidigare lokalreportern, reklammannen och förläggaren Høiby - men får syn på honom i ett förortsområde i betongstil. De avtalar tid.
Till mötet har Sven O Høiby med sig en påse full av barndomsbilder på den blivande prinsessan. Se og Hør värderar bytet till 300000 norska kronor i tipspengar. Men Sven O Høiby vill inte ha betalt, utan i utbyte en värdig behandling av sin dotter.
Är han galen? Reportern blir befordrad. Han reser snart till Kristiansand två till tre gånger i månaden för att senare tillfälligt flytta dit.
Sven O Høiby har smak för öl och tidningens utsände hjälper honom att släcka törsten. Tidningen skaffar ett mobilabonnemang till Høiby. Det har flera fördelar. Inte bara kan tidningen alltid nå honom. Eftersom räkningen skickas till redaktionen har man också uppsikt över vilka Høiby kommunicerar med. Dessutom kan pappan allt oftare prata med sin dotter och ta emot informationer som han sedan förmedlar vidare till redaktionen.
I praktiken blir Sven O Høiby Se og Hørs livegne. Han får en grundlön på 4000 till 5000 kronor i månaden för sin samarbetsvilja. Utöver detta, samt mat, öl och telefonabonnemang, erhåller han tipshonorar efter uppgifternas kommersiella potential.
Reportern uppskattar att Sven O Høiby under sitt första år som källa drar in en årsinkomst från Se og Hør på uppåt 400000 norska kronor. I augusti 2001 står bröllopet. Norska hovet bokar sviten på Grand Hotel för den stolta brudens far, men det är tidningen han ringer när han ska checka ut. Se og Hør ekiperar honom också för 50000 kronor.

Norska Se og Hør är Nordens största skvallertidning och en av Europas mest framgångsrika. Första numret utkom i februari 1978 och skakade det norska medielandskapet i grunden. Knut Haavik, tidigare stjärnreporter på Verdens gang, blev tidningens ikoniska chefredaktör. Hans recept var långtgående populism: bara kända personer på framsidan, de ska le och titta konsumenten rakt i ögonen, varje uppslag ska attrahera män och kvinnor i lika hög grad och varje berättelse ska vara lika spännande oavsett om du bor i "Halden eller Hammerfest".
Men en inte oväsentlig förklaring till framgångarna är tidningens generösa representationsbudget. Ett typiskt uppslag: redaktionen bestämmer sig för att skicka iväg den norska artisten "Cowboy-Laila" och Sven O Høiby till en norsk turistby.
Orten är liten och genast börjar tipstelefonen gå varm. Paret ges generöst med utrymme i tidningen för att dementera romansen. Stor framgång. Hög upplaga den veckan. Paret, som inte är ett par, belönas med en resa till Venedig där Cowboy-Laila och Sven O, den förra nykterist, den senare alkoholist, åker gondol och äter spagetti inför tidningens fotograf.
Sven O Høiby får mellan 30 och 40000 kronor för besväret, Laila 10000 och löfte om att tidningen står för hennes nästa ansiktslyft. Men alla är inte lika lättköpta som Sven O. När kungligheterna ska semestra i Karibien tvingas tidningen ringa sin egen Jason Bourne, ett dyrt paparazzoproffs i Paris vars specialitet är delikata akututryckningar i besvärliga miljöer.
Fotografen, som aldrig hänger i Cannes, klär sig som en pittoresk fransk bonde med kamera i skjortans knapphål. Han kan häcka i fem timmar i en mondän hotellobby utan att ens receptionisten tar notis.
Destinationen? Den har tidningen listat ut genom att avlöna lakejer på flygbolagens biljettkontor, vid bagageincheckningen och på de stora kreditkortsbolagen.
En kunglig transaktion når redaktionen i Oslo på ingen tid. Så kan man också bevaka hovet. Tora sålde sig i sammanhanget billigt, om hon bara fick 12 500 norska kronor för avslöjandet.

Björn af Kleen