Adeln och kapitalet

Artikel publicerad i Sydsvenskan 24/4

Har det blivit omodernt att tala om klassamhället? I Sydsvenskans artikelserie får skribenterna fundera fritt kring hur klass tar sig uttryck i Sverige idag.

I den femte och sista delen skriver Björn af Kleen om hur adeln gifter sig uppåt.

Vad tycker adeln om uppkomlingar? Den frågan får jag alltid när jag är ute och pratar om min bok om den jordägande adeln.

En bra och berättigad fråga.

Skildringar av överklassen handlar nästan ofelbart om spänningar mellan uppåtsträvande medelklass och människor som föds till status.

Temat är förmodligen lika gammalt som klassamhället, men fick ny energi kring förra sekelskiftet. En stark berättelse om klasskonflikt uppstår. Den gamla bördseliten trängs undan av ett hungrigt borgerskap. Det sägs ha gått snabbt. Adeln beskrivs som hämmad av reaktionära föreställningar om modernitetens destruktivitet. Det gällde inte minst attityden till penningen. Tidigt i adlig ideologi formuleras skepsis och förakt mot snabba affärer. Pengar vilande i till exempel mark är finare. De luktar inte.

Men idag. Hur betraktas typer som Claes Dahlbäck och Göran Persson? Ytterst framgångsrika och förmögna farbröder som sent i livet lagt sig till med fina vanor, jagar, odlar fasan, klappar långhåriga raskor. Allt i kraft av pengar. Hatar adeln denna klass som en gång satte punkt för deras herravälde men som nu börjat imitera den störtade fiendens later?

Om detta handlar alla böcker om överklassen. Evelyn Waugh har med störst inlevelse låtit medelklassen och adeln brottas i lusthuset. Charles Ryder och Sebastian Flyte åtrår varandra men kan i egentligen aldrig mötas, de är i grunden för olika.

Häromdagen erbjöd Fredrik Ekelund här på kultursidan en sekulariserad samtidsversion av denna klassberättelsens urkamp. Den utspelar sig på en golfbana. Två spelare drabbar samman. En har gått och blivit rik. Håller sig med bilstall, egna hästar, skickar barnen på privatskola och bor i hus i havsnära Stockholmsförort.

Inledningsvis har man trevligt. Sedan under middagen uppstår en spricka. Den är djup och rör pengar. Fredrik Ekelund har som medelklass inget problem att beröra penningen. Motståndaren däremot har uppgått i överklassen och har inget behov av att tala om vad han redan har.

Det finns en romantisk föreställning om att äkta överklass aldrig talar om pengar. Det för ibland med sig problem. Adeln sägs kunna bo i kylslagna slott i generationer, konsekvent leva över sina tillgångar, utfattiga men mycket fina. Det är en speciell aristokratisk excentricitet, att stå över medvetenhet kring så pedantiska ting som inkomster och utgifter.

Den föreställningen kan man spåra bakåt i tiden. Medelklassen, den som Fredrik Ekelund representerar i artikeln, består av trista realister som inte blygs samtal om ekonomiska frågor.

Flera teorier utgår från just denna skilda syn på pengar. Det sägs ofta om adeln att de bara gifter sig inom ståndet för att slippa den typ av avgrundssprickor som Ekelund tecknar. Det blir inavel, genetiska felslut, men roligare det än att klippa ut extrapriskuponger och fästa på kylskåpet.

Jag har i veckan läst en vetenskaplig artikel som gör upp med just denna teori. "Lady and the Trump: Status and Wealth in the Marriage Market", publicerad i den internationella tidskriften Kyklos och skriven av två nationalekonomer, Johan Almenberg och Anna Dreber, som undersöker adliga äktenskapsmönster under perioden 1984 till 2004.

Forskarna kan konstatera att endast en mycket liten del av den svenska adeln ingår i äktenskap med annan adel. 98 procent gör det inte. Det blir dessutom allt ovanligare. Det betyder dock inte att adeln saknar strategiska överväganden på äktenskapsmarknaden. Tvärtom har man ett väl utvecklat luktsinne för den doft som pengar lämnar.

I dubbelt så hög utsträckning som befolkningen i stort gifter sig adeln "rikt", uppåt till en förmögenhetskategori ovan den man själv tillhör. Man skönjer en adlig äktenskapsstrategi. I ett sekel då ståndet förlorat sina formella privilegier kan man fortfarande utnyttja sina statusförmåner på en marknad, äktenskapsmarknaden.

Exempel ur historien stärker den tesen. När den engelska lantadeln befann sig i djup ekonomisk kris mot slutet av 1800-talet såg man till att gifta sig med döttrar till förmögna amerikanska industrialister. Ett av tio äktenskap som brittiska aristokrater ingick mellan 1870 och första världskriget var med amerikaner, enligt en artikel i Vanity Fairs januarinummer, skriven av Charles Spencer, prinsessan Dianas storebror.

Forskarna konstaterar att adel fortfarande innebär status, att den statusen attraherar kapital och adeln som grupp därmed är föremål för en tillströmning av ekonomiska tillgångar: "...detta mönster för parbildning får direkta konsekvenser för ojämlikhetens fortlevande. Det är inte bara så att rikedom föder rikedom på äktenskapsmarknaden - tecken på att det funnits rikedom i det förflutna har samma effekt." Jag tror i och för sig att Fredrik Ekelund har rätt i att förmögna männi-skor är försiktiga med att skrävla om siffror i umgänge med mindre bemedlade. Det beror dock inte på att man som kollektiv saknar medvetenhet om pengar. Tvärtom kan den medvetenheten kanta hela vägen till altaret.

När Fredrik Ekelund halar fram ordet överklass rynkar först hans medgolfare på näsan: "Som om ordet luktade illa och inte fick uttalas." I den nationalekonomiska artikelns slumkläm refererar man till Tomasi di Lampedusas klassiska roman "Leoparden" där en siciliansk prins gifter bort sin brorson till en nyrik affärsman. Då och då får prinsen påminna sig själv: non olet. Pengar luktar inte.