Sista bokhandelsbesöket före semestern ägde rum i Saltsjöbaden, på det bedagade köpcentrumet Tippen. Inför varje gig av detta slag har vi suttit på förlaget och skämtat om huruvida några godsägare kommer dyka upp med högrep och ställa till en scen. I Saltsjöbaden inträffade detta.
Johan och Paula af Petersens stod i bokhandels dörröppning. Jag frös och har endast fragmentariska minnen av den påföljande timmen. Kapitlet om af Petersens slutar med en antydan om att fideikommissarien Johan inte kan ha många år kvar. Nu väste Paula af Petersens något i stil med: Här är vi. Inte döda än. Och det fanns noll ironi i den kommentaren. Totalt stenansikte. Hon ville döda dig, sade Svante.
Det fanns förstås något mycket symboliskt i att paret dök upp i sin hemmamiljö. Vi gick över adelns agrara frontlinje och fick betala därefter. Publiken växte snart. Men när vi började snacket var där fem personer i publiken: tre af Petersenare, min mormor och hennes väninna.
Jag inledde sen semestern med att läsa Philip Roths Vålnaden försvinner. Själva temat i boken är en konflikt mellan en åldrande framgångsrik patriarkal författare och en ung och hungrig journalist som vill avslöja sanningen om en av författarens avlidne vänner i en biografi. Jag kände otroligt mycket igen mig i den nedlåtande bilden av journalisten och hans verksamhet. Och jag tror att godsägarna delar den.
"Men är den där förfärlige Kliman en levnadstecknare? Han är en bedragare. Han kommer att solka ner allt och alla och få det att se ut som sanningen. Det är Mannys integritet han vill förstöra - och det är inte ens det han vill. Det är bara så det görs nuförtiden -
Så såg det hela ut: den taktlösa hårdheten hos en livskraftig ung man, utan minsta tvivel om sitt eget sammanhang, förblindad av självförtroende och den fördel det medför att veta vad som är mest betydelsefullt. Den hänsynslösa känslan för det oundvikliga. Impulsen att tillintetgöra varje hinder man stöter på. De där storslagna dagarna av uppvisning när man inte väjer för någonting och man alltid har rätt. Allt är en måltavla; man går till attack; och man själv, och bara man själv, har rätt."
Det är det farliga med semester. Man riskerar sprickor i sin självrättfärdighet.
Hej,
SvaraRaderaLäste din bok i t-banan på väg till jobbet. Var tvungen att sluta i höjd med Slussen då jag blev så förbannad på fenomenet Fideikomiss;-). Och att tom sossarna, och inte minst Ulvskog, ställt sig bakom flera ggr. Nåväl - grymt spännande bok och härligt att få lära sig ngt nytt om ngt man visste existerade men inte riktigt förstod.
Tack!