I Sydsvenskan berömmer Åsa Linderborg språket men menar också att jag drivs av hämndbegär som gör min penna "genomgående syrlig, för att inte säga spefull".
I Svenska Dagbladet skriver Håkan Arvidsson att jag fångar den "mentalitet och bördsstolthet som fortfarande präglar den svenska adeln".
I Aftonbladet skriver Ann-Charlott Alstadt att jag bjuder på "en lärorikt roande roadmovie genom ett Sverige du inte visste fanns".
I Dagens Nyheter skriver Nina Björk att "boken är oupphörligt intressant, om än inte intellektuellt analytisk eller teoretiserande."
I Expressen skriver Göran Greider att jag inte direkt hänger och dinglar i adelns kristallkronor men att jag ändå kan ha skrivit en blivande klassiker.
I Kulturnytt, Sveriges Radio, säger Ulrika Knutson att boken både är "ett indignationsreportage, och ett ambitiöst ekonomiskt grävjobb".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Har just avslutat boken. Håller med Göran Greider du har verkligen lyckats! Hade gärna sett en mer tydlig kapitelindelning.
SvaraRaderaGrattis!
Tack! Hur skulle du gjort kapitelindelningen?
SvaraRaderaJag har inte läst boken (än), men undrar hur du menar att man ska hantera de problem som uppstod när man avskaffade fidekommissinstitutet 1964, d.v.s att stora kulturskatter som fanns (och finns) på en hel del av egendomarna riskerade att skingras vind för våg. Ett bekant exempel är Leufsta där enbart ett privat ingripande räddade biblioteket. På senare år har andra slottsbibliotek spritts åt alla håll, trots att de hört intimt samman med resp. slott under mycket lång tid. Ska staten alltid vara tvungen att gå in, köpa hela egendomen och låta den stå obebodd? Eller ska man köpa inventarierna och lagra dem i något museimagasin? Slottsarkiv har sålts ut i bitar, till förfång för forskningen. Hur ska man hantera det? Tvinga ägarna att skänka dem ograverade till lokala arkiv?
SvaraRaderaDet måste finnas humanare sätt än att förlänga fideikommissurkunder från 1700-talet med starkt förlegade paragrafer. Fideikommissaktiebolag, är väl en bra form, som många av de största godsen använt sig. Om vissa familjer inte kan komma överens inom dessa aktiebolag, får väl andra familjer ta över dem, som har lättare att samarbeta.
SvaraRaderaDet låter sig lätt säga att andra kan ta över, men tvister om arv lär förekomma även utanför adeln. Dessutom bör, rent principiellt, en släkt som länge ägt en viss egendom känna ett större ansvar för att bevara den orubbad.
SvaraRaderaVad som konkret riskerar hända när man offrar allt på rättvisans altare är t.ex. att slottsbibliotek med en intim koppling till en viss individ eller en viss släkt skingras åt alla håll, naturligtvis till stort förfång för exempelvis en bokhistorisk forskare som vill studera hur en samling växt fram. Samma sak med en konstsamling och andra inventarier. Ett slottsarkiv kan drabbas av det ödet att man säljer ut brev från exempelvis kungligheter och andra kända personer, eftersom de kan förmodas betinga ett bättre pris på marknaden osv.
Skokloster är ett bra exempel - skulle Sverige på något sätt ha gynnats av att samlingarna där skingrats istället för (som nu) ha behållits som en enhet under statligt ägande? Knappast. Och vi kan väl inte begära att staten går in varje gång?
Bengt: Skokloster är ett intressant där folket (läs skattebetalarna) har glädje av "bevarandet". Vilken glädje har jag av bevarandet av Erstavik? Åtminstone är jag helt ointresserad av hjälpa Carl med bidrag för att kunna bo kvar i orubbat bo. Det får han klara själv (eller inte).
SvaraRaderaBra bok Björn, vilken bakgrundsresearch du gjort - den imponerar. Sakprosan föll dock inte mig i smaken men som sagt smak skall man kanske inte diskutera: De gustibus non disputandum est (bjussar på lite pig-Latin)
Charles