På tidningen Svensk bokhandels blogg skriver Lars Schmidt tänkvärt om konsekvenserna av Carl Gripenstedt-gate. Jag tror att han har rätt i att det kommer ske en formalisering vad gäller makthavares krav på att få läsa och korrigera i artiklar. Det är möjligen extra problematiskt i Sverige. I featurejournalistiken finns ingen riktig tradition av att porträttera genom andrahandskällor. Vilket innebär att intervjupersonen själv styr bilden i hög grad. När jag själv tagit kontakt med folk i någon intervjupersons krets, får man ofta perplexa och nervösa svar – också i medievärlden. Det är långt ifrån kutym.
"Låt dom hoppa av" är Lars Schmidts recept, ifall intervjupersoner kräver att få ha rätt till citaten. Bra recept. Och börja istället tala med folk i makthavarnas närhet, vill man lägga till. Viktigare nu än någonsin.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det kan ju också ligga så till att intervjuare i pressen och i tv idag helst undviker att ställa motfrågor som utmanar den bild den intervjuade kändisen vill ge (och man behöver inte alls bli ohövlig för att få in foten där). Det ska vara fryntligt och ironiskt småvarmt för att passa i tv-soffornas tid, men så har det inte alltid varit. Nog var frågorna mer borrande för 10-20 år sedan, utan att för den skull vara så väldigt ledande.
SvaraRaderaIdag får man ofta intrycket att om skribenten har några invändningar så försöker han smyga in dem i en bisats i scenbeskrivningen eller ett par rader mellan två frågor men undviker tydlighet; resultatet blir ibland att man tycker sig se en tyst dragkamp mellan reporter och intervjuperson där båda försöker smyga bakom ryggen på varandra för att bestämma inramningen på storyn. Och det är något förvirrande för läsaren.