Umeå tur/retur

Från Västerbottens Folkblad




Den låga pulsen här på bloggen har ingen motsvarighet i den verkliga världen. Jag åker land och rike runt med "Jorden de ärvde" i bagaget. I förra veckan: Umeå. Nästa vecka: Gävle. Igår kväll: Ludvika. Trots snöstorm och minusgrader var det 75 tappra personer som satt i nittio minuter på Ludvika stadsbibliotek, laddade med ett aldrig sinande batteri av frågor. Det är sådant som gör livet meningsfullt.

Umeå var lite speciellt. Någon månad före utsatt datum mejlade arrangören. Godsägare Carl Gripenstedt hade ringt honom och hört sig för om han kunde få delta på scen när jag skulle komma. Det avböjdes vänligt och Gripen erbjöds istället publikbiljetter som vanlig allmoge. En tid innan föredraget hörde han av sig och köpte två biljetter.

Jag var nervös. Morgonen innan avresan ringde jag arrangören och frågade vilket plan Gripenstedt skulle ta. Det var inte detsamma som jag skulle ta. Jag kunde andas ut några timmar till. Men vem skulle Gripen ha i släptåg? Frun? Granngodsägaren Robert Montgomery? Någon ännu argare?

Väl på plats i Norrland fick jag vänta in samtalet på undervåningen - det var på det underbara bok-kooperativet Pilgatan. Tjugo minuter före match kom arrangören Janne ned och berättade att Gripens kompanjon var hans advokat. Han som en gång stämde mig på en miljon kronor. Namnet? Dennis Dicksen.

Jag började andas djupare. Jag såg framför mig nya inlagor från Stockholms tingsätt, presenterade under närvaro av de norrländska lokaltidningarna. Jag kände mig ensam. Min förläggare var i Berlin. Tungan lade sig tillrätta i gommen. Jag kände mig torr.

Samtalet hölls. Gripen och Dicksen satt parkerade långt bak i lokalen. Jag undvek deras blickar. Fyrtiofem minuter gick. Det blev dags för frågor. Gripen ställde sig upp och presenterade sig, han nämnde att han var baron. Han berättade vår historia. Jag hade dykt upp på Brevens bruk en kall morgon. Min bil hade varit skruttig, min klädsel sjavig. Gripen kände för att "hjälpa mig igång" med mitt hopplösa företag. Han var därför mer öppenhjärtig än han först tänkt sig under den påföljande intervjun. Denna öppenhjärtighet drog jag nytta av genom att lura mig in på hans fars begravning och sedan skriva okänsligt om saken. Det var det vanliga.

Jag försökte i någon mån försvara mig. Dicksen grep in. Jag borde tagit hänsyn, menade han, till de gamla godsägarnas ovana att låta sig intervjuas i medierna. Lite som man gör, frågade jag, med barn och tonåringar, andra medieovana grupper?

En man i publiken, tydligen utskickad från Internationalen, tillstod att man nog kunde tycka lite synd om Gripen. Det är inte roligt att få lömsk reporterpåhälsning på sin egen fars begravning. Å andra sidan är slutresultatet så känsligt skrivet, menade mannen, att vi kan förlåta författaren. Gripenstedt tycktes gilla vad han hörde. Försoning?

Efteråt kom han fram, snyggt klädd i rutig utanpåskjorta, och gav mig boken "Jorden vi ärvde", en antologi om miljö han hittat i bok-kooperativet. Vi tog i hand och över Umeå ett stilla snöfall.