Alice och Hans Gabriel Trolle Wachtmeister är en åldrande institution i svensk aristokrati. Planerar familjen att förlänga det väldiga fideikommisset i nordöstra Skåne? Arvskiftet markerar slutet på en epok. Jag bad tidigare arrendatorn Rune Persson att teckna ett porträtt av den stridbara greven.
Björn af Kleen
---
Rubriken är lånad från Kvällspostens reportageserie 2001 om den jordägande adeln i Skåne. Det handlar om greven Hans Gabriel Trolle Wachtmeister.
Han är född 1923 och är innehavare av Trolle Ljungby & Årups fideikommiss.
År 1956, vid 33 års ålder, övertog han förvaltningen enligt testamente som upprättades år 1755 av adelsmannen Fredrik Trolle.
Efter ingiften med ätten Wachtmeister och med Kungl. Maj:ts tillstånd 1830, hade fideikommissrätten flyttats från en sätesgård vid Lund till det större (Trolle) Ljungby, också det tidigare fideikommiss under ätten Coyet, nära Kristianstad
Med alla byar av insockne och utsockne frälse hemman rör det sig om en sammanlagd yta av 11 500 hektar (115 km2) .
Befolkningen som bodde där var drygt 500 personer.
Största delen är skog. Runt 2 000 hektar åker och betesmark innehas av jordbrukarna, de forna frälsebönderna – sedan 1800-talet med titeln arrendatorer. Det finns något tjugotal äldre bostadshus efter torpare och bönder. Vidare har det runt kuster och insjöar byggts cirka 200 sommarstugor på ofri grund. Fideikommisset är med andra ord som ett litet kungarike från svunnen tid.
När Björn af Kleen bad mig att teckna en bild av fideikommissarien som person, tänkte jag att det borde ställas en fråga. Skapar uppväxtmiljön kynne och personlighet?
Uppväxten i ett stort anrikt slott med jätteporträtt av riksdrotsar, krigare och andra förfäder med stränga miner måste ha varit helt annorlunda än för andra barn. Vid tiden för skolgång hade flera av eleverna det mycket fattigt. Flera hade inte ens elektriskt ljus hemma och föräldrarna var oftast statare, torpare eller frälsebönder under godset. I kyrkan hade (och har fortfarande) grevefamiljen ensamrätt till de främsta bänkarna. Tjänstefolket bugade, tilltalade inte med `du` och var inte jämlika så som vi tänker oss i vår tid. Insikten om sin särart, måste helt naturligt ha inpräntats tidigt för den som växt upp i denna miljö.
Jag minns fadern Carl-Axel. Han var en ganska storväxt man med grov röst. Han var tämligen respekterad bland de drygt hundra frälsebönderna, som kunde erhålla virke och annat material för att bygga nya ladugårdar. Han föddes år 1892 och kung Oscar II var fadder vid dopet. Gustaf V besökte ofta Trolle-Ljungby för jakt och spelade tennis på banan i parken. Närheten till kungahuset har, som allom är bekant, fortsatt alltsedan dess. Det kan för HG till och med gett en känsla av att vara lite mer betydelsefull än andra grevar, friherrar eller obetitlad adel.
Det som jag har funnit utmärker greve Hans Gabriel är den ekonomiskt hårda linjen. Det märktes genast när han övertog fideikommisset. Han ansåg sig ha belastats med en hög arvsskatt och fadern hade behövt låna pengar på 1930-talet. Men att få disponera 11 500 hektar med stort jordbruk och med alla hyres- och arrendeintäkter måste genast ha gett ett stort pengaflöde. Någon kris kan det aldrig ha varit tal om. H G sköter själv förhandlingar med jordbruksarrendatorer, bostadsarrendatorer, hyresgäster och dem som hyr mark för anläggningar.
Det är oftast krav på kraftiga arrendehöjningar, varför jag sa till honom en gång att så gjorde inte den gamle greven. ”Pappa var ingen ekonom!” svarade han kort.
Tvister inför arrendenämnd och hyresnämnd förekommer oftare vid Trolle-Ljungby än vid något annat gods. H G tvekar inte om att processa, skriva arga brev om han blir irriterad, klaga på taxeringsmyndigheterna, är inte så noga med att söka tillstånd, den arrendebonde som inte fogat sig har inte fått arealtillskott när jord blivit ledig - det är saker som det finns otaliga exempel på. Vem som bestämmer skall det inte råda tvivel om. Pengarna skall helst bara gå i en riktning på samma sätt som de gjort sedan landet låg under danska adeln. Stugägarna har själv fått röja sina tomter, dra fram elektricitet, vatten och avlopp, asfaltera vägar... Frälsebönderna har i allt högre grad fått stå för investeringar som tiden av nödvändighet kräver om man vill hänga med i utvecklingen. Vill man leva här måste man investera som om det vore eget.
Under den tid som ensittarlagen gällde mellan 1925 till 1977 kunde ett stort antal människor på landet med egna hus och mindre odlingsjord, torp, få friköpa marken. Men bönder med aldrig så lång kedja av generationer på sin fädernejord fick inte friköpa enligt den lagen eller på grund av fideikommissreglerna. Ett fåtal bönder fick dock friköpa sina hus när de slutade som jordbrukare. Ofta blev det bara tomten närmast husen. En typisk kommentar fällde den unge HG när en sådan före detta bonde skulle få friköpa de gamla husen på 1950-talet.
”Grevens far lovade mig mera mark, 20 meter längre ut.” ”Det kan jag inte tro,” sa HG.
”Jo, min själ, om jag så skall sjunka där jag står!” sa mannen. ”Sjunk då” svarade HG rappt, ”så får vi se vilken som har rätt!”
Nej, ha hyresgäster så länge det går hellre än att sälja - har varit grevens märkliga inställning. Sedan blir det brandkåren eller grävmaskiner som får avsluta skövlingen.
Jag gjorde ett överslag för något år sedan och kom fram till att minst 18 bostadshus efter frälsebönder har eldats av eller röjts bort sedan år 1956 då HG tog över. Säkerligen hade dessa, om det varit enskild äganderätt, i dag varit lika kära och välvårdade som alla de enkla boningar på marken som fick friköpas med stöd av ensittarlagen. Någon känsla för landsbygdsbefolkningens kulturarv finns inte. Det värsta är att systemet förtar arbetsglädje och initiativlust. Systemet skapar problem som inte finns i självägande bygder.
Greven upprätthåller genom sin förvaltning till egen vinning, något som i grunden är ett gammalt offentligrättsligt mandat över landsbygdsbefolkningen. Systemet är och förblir ett adligt privilegium från 1700-talet. Också greven personligen kan sägas vara formad och ingjuten i systemet sedan barnsben.
Att äga land, hela bygder med näringsidkande befolkning, är artskilt från allt annat riktigt företagande som står för riskkapital, arbetsgivaransvar etcetera. Tyvärr tycks det vara med HG som med alla andra fideikommissinnehavare där det finns underlydande jordbruksbefolkning kvar, att de ser sig som vilken verkställande direktör som helst.
En företags-vd sköter ju inte sitt jobb om han inte ser till att aktieägarna får maximal utdelning. En sak är sålunda var den juridiska gränsen går för krav och egennytta , en annan sak är alla ställningstaganden som måste göras mot befolkningen där skälighet, moral, anständighet, etik, samhällsansvar och/eller rättvisa måste vara vägledande.
Att uppväxtmiljön formar kynne och personlighet är ofrånkomligt. För blivande fideikommissinnehavare leder den traditionen till att se befolkningen som bor på marken som underlydande. Den attityden behöver inte vara ondsint, den har bara följt med från innebörden i urkundernas frälseägande.
Kanske inte olik sentensen i den gamla episoden om hustrun som ville skilja sig från sin man. Han beklagade sig för en vän, han kunde inte förstå det, han hade aldrig varit elak mot henne. Hon hade haft stor frihet, han hade, sade han, till och med låtit henne ta körkort!
Demagogin firar nya triumftåg. Plötsligt är det adelns fel att det inte fanns elektricitet på landsbygden i början av trettiotalet och att en helt ovidkommande karl betett sig vidrigt mot sin hustru. Det ska ha rivits hus på godset. detta var vanligt under 50 och 60-talen. Kanske det är fideikommissariens fel attså många historiska stadskärnor revs och att så många Domuslador och parkeringshus byggdes? Allt är möjligt med Rune Perssons metodik.
SvaraRaderaFrån att ha attackerat adeln som som helhet (vilket ju som påpekats är hets mot folkgrupp)har nu Rune Persson inriktat sig helt på fideikommisarien. Utan några vidare bevis utpekas han som storhetsvansinnnig, bland annat antyds att han tror att han äger de som bor på godset. Rune Persson anser att det är fel att driva godset som ett företag. Man kan bara undra hur Persson själv skötte den gård han arrenderade, var det en hobby kanske? Perssons okunnighet om avtal visar sig också. Om nu någon av arrendatorerna fått ett löfte från den förre fideikommissarien om att få köpa mark, då måste han kunna bevisa detta. Muntliga avtal är visserligen också bindande, men att stå och svära vid djävulen(vilket den gör som säger sig vilja sjunka där han står), det har inget som helst bevisvärde. En annan fråga är varför en pensionerad lantbrukare skulle behöva annan mar än tomten runt huset. För övrigt är systemet med ofri grund likt det som finns i t.ex. Stockholm, där det är staden som äger marken.
SvaraRadera...och hur var det med bänkraden längst fram i kyrkan? Vi är alla jämlika utom vissa som är mer jämlika än andra. En gris är alltid en gris...
SvaraRaderaEgna bänkrader har även bönderna i Dalarna. Bönder är ju så mycket finare än arbetarklassen, som ju härstammar från landsbygdsproletariatet -drängar och pigor och andra egendomslösa.
SvaraRaderaSå då kan vi alltså konstatera att översitteri i alla dess former är en trist företeelse som knappast förlänar utövarna heder eller aktning.
SvaraRaderaAlldeles rätt! Och att som Björn mm, Rune Persson och en del andra som skriver inlägg här på sidan fälla generaliserande yttranden om adliga, det är lika illa som att påstå att bönder/romer/judar/personer av afrikanskt ursprung har särskilda negativa särdrag.
SvaraRaderaLika kriminellt är det att såsom Rune Persson gör, utan bevis framföra nedsättande kommentarer om namngivna personer.
Björn mm gör därtill allt detta i kommersiellt syfte, uppenbarligen är hans enda mål att marknadsföra sin bok.
Vilka är det som kommenterar här, egentligen? Vad är det för högerspöken? Björn och Rune vill ju förmedla något, inte "bara" tala om att HG
SvaraRaderaT-W är snål. Lyft blicken, för bövelen!
När man läser några av kommentarerna till Rune Perssons artikel är det som att höra ett dovt muller sprunget ur den svenska adelskalendern. Att det t ex skulle vara grevens fel att det inte fanns elekricitet i bygden, kan åtminstone inte jag utläsa ur texten. Måhända är det för att även jag har "ofrälse" ögon (även om mormor är kommen från "högadel"). Att det revs många gårdar och torp på godsets marker (och görs så fortfarande) är knappast något att sammanblanda med rivningen av många stadskärnor, som den förste Herr/Fru Anonym gör. Jag vet inte vilken bakgrund många av de anonyma skribenterna har, men om man är född (som jag) i en by som ligger inom ett fideikommiss landamären, känner man alltför väl igen sig i Rune Perssons beskrivning...när man mötte greven till häst i skogen, infann sig känslan ganska lätt av att man förväntades ta av sig mössan och bocka. När jag läser inläggen/kommentarerna (bl a den som handlar om att svära vid djävulen) tänker jag på uttrycket att "när hjärnan tänker, ska ändan tiga still". Det är alltför många "bakdelar" som ljudit här, anser jag.
SvaraRaderaAlla är barn av sin tid, så även den nu snart 90-årige greven. Vad som fullständigt utelämnas ur Rune Perssons skildring ovan är omständigheterna under det tidevarv greven verkat. Oaktat alla de negativa egenskaper som det åtminstone antyds att greven besitter måste det nog sägas att en granskning och bedömning inte rättvist kan ske med 2012 års ögon utan att ta det tidevarv greven verkat i under beaktande.
SvaraRaderaFlyktigt nämns att greven ansett sig fått erlägga en väsentlig arvskatt. Detta är nog, vågar jag säga utan att känna till de faktiska specifika omständigheterna en väsentlig underdrift. Sanningen torde vara att greven under mycket lång tid fått känna av det, med dagens ögon, nästan osannolika hot mot privat egendom som rådde under större delen av 1900-talet. Den som bekantat sig med de reformer som antingen var på förslag, eller genomfördes mellan Wigforss och Palme vet att detta inte är dravel från storkapitalismens eller jordägarnas sida (vilken jag inte företräder). Däremot måste jag nog hävda att det är svagt att kritisera greven utan att överhuvudtaget beakta detta perspektiv. Det var tvivelsutan många av grevens fränder som blev utarmade och deklasserade under 1900-talet och de som klarade sig var uppenbarligen sådana som lyckades anpassa sig efter tiden och driva sina verksamheter som moderna företag. Det gäller allt från industriella bruk till stora jordagods. Att man försökte tillhöra dem som överlevde kan inte jag finna annat än naturligt.
Det må vara en stor orättvisa att vissa föds rika och andra fattiga. Om detta är ett förhållande man inte kan acceptera, vilket jag kan förstå, då ska man angripa just denna fråga och stå för de konsekvenser som det innebär. Men att ondgöra sig över orättvisan att man inte fått köpa en viss mark för att motparten inte ville sälja och att därför utmåla motparten som en nidingsman, det är bara svagt och respektlöst.
Jag bor på ett f d dagsverkstorp, som blev en egen fastighet när huvudgården styckades upp 1920 och såldes till ca 15 torpare.
SvaraRaderaNu äger vi våra skogsfastigheter på 10-15 hektar, med möjligheter att hålla, hästar, får, bin och bra jord för grönsaksodling. Byggnaderna är välrustade permanentbostäder.
Tidigare ägare var Kronan, dvs staten!
GHq