Grävbanketten

Nej, jag vann ingen Guldspade i bokklassen i går kväll på Operaterrassen. Jag hade verkligen ställt in mig att jag inte skulle vinna men klart man ändå hoppas. Det var, och det menar jag, ändå fint att få ingå det kvalificerade nomineringslaget.

På eftermiddagen skulle man presentera sin bok på Radiohuset tillsammans med övriga nominerade (Gellert Tamas, Elisabeth Åsbrink och Lena Sundström, som vann bokklassen). Bara att få sitta på samma lilla trappavsats och småprata med dem är ju mer än jag någonsin kunde drömma om för bara, ja, fem år sedan.

Överhuvudtaget fann jag de grävande journalister som jag träffade under gårdagen mycket värdigare än sitt rykte. Bland kulturjournalister finns det ett agg mot denna typ av skinnvästar, ryktet säger att de skulle vara mer självupptagna, gubbiga, aggressiva än opinionsjournalister.

Det tror jag är ren lögn. Ärligt talat fann jag en vänlighet och ett slags tillbakalutad säkerhet hos många som kom fram och hälsade som jag aldrig någonsin upplevt på liknande tillställningar i kulturfacket. Möjligen är det så att grävande journalister, de mest framgångsrika, är lite mer medvetna om sin egen maktställning än vad kritiker är. Och att det med makt följer ett sorts ansvar, som visar sig i social förmåga och värdighet.

Det är ett roligt sällskap att betrakta. Många är uppenbart egensinniga personligheter, besatta, maniker - människor med oerhörd viljestryka och enorm envishet. Det var fint att se hur deras energi hade kanaliserats i nominerade skandaler och sensationer.