Varje vecka skriver jag en krogkrönika i Metros fredagsbilaga Weekend. Jag älskar det uppdraget. Det är förstås lyxigt att få en budget att spendera på en krog varje vecka. Men det är också lyxigt att få skriva fritt inom ett väl definierat ämne. Metros chefredaktör Per Gunne och Weekends förra redaktör Hannah Sjöström uppmuntrade mig
att ta ut svängarna - och skildra min egen upplevelse av krogen, snarare än att skriva utifrån särskilda kriterier om stekytor och servicenivåer.
Frilansare som lever länge måste nog ha denna typ av fasta uppdrag: spalter som levererar en regelbunden inkomst och som man trivs med att skriva. En fast och återkommande punkt i ett yrkesliv som varje dag börjar på nytt.
I fredags skrev jag om PA&Co - en liten men i kulturkretsar berömd och mytomspunnen krog på Riddargatan på Östermalm. Det var svårt att hitta den ton jag ville. Dels är PA extremt sönderskrivet: Carina Rydberg skrev en hel roman om stället och kända kolumnister har namedroppat PA i ett oräkneligt antal krönikor. Det ställer krav på att hitta nya ingångar, trots att hela idén med PA är att allt ska bestå. Jag satte hur som helst 5 i betyg. Vilket också kan diskuteras. Men i kategorin atmosfär och karaktär är PA en 5:a. Allt annat vore lögn.
Här är texten:
I en ny bok hävdar den amerikanska journalisten Tad Friend att en sanningsenlig bild av överklassen skulle likna en sjukhussal där psykiskt sargade patienter hasar runt i vita rockar. Alltså själva antitesen till den lurviga familjegemenskap som klädskaparen Ralph Lauren iscensätter i sina butikfönster.
Vad som gör överklass- och kändiskrogen PA&Co till en sådan magnetiskt fängslande Stockholmsscen är att man här får Östermalmssalongen i sjukhussalstappning. Nog trängs både förmögna och framgångsrika under kristallkronan – men atmosfären är för den skull knappast ensidigt glamourös, kultiverad eller pryd. I lika hög grad är PA präglat av skuldsatta vardagsalkoholister som nyligen genomfört sin tredje skilsmässa. Det är inte bara min iakttagelse – Claes Brittons fina historik i ”PA&Co: Mer än bara en kokbok” handlar lika mycket om tumörer som om torsksoppor. Och förmodligen är det denna burgna och maskulina bräcklighet som gör att artister – från Tommy Körberg via Tom Waits till alldeles nyligen Kanye West finner ett slags rastlös ro på PA, samtidigt som vi enkla studielånsbetalare upplever ett medelklassigt utanförskap.
Strax före halv elva förra torsdagen gled ensamätaren Leif Pagrotsky obesvärat – och till synes oanmäld – över till Galenskaparen Claes Erikssons fönsterbord. På min vänstra sida inledde samtidigt en korsning mellan en yxmördare och en konstgallerist en sen soppmiddag över en flaska vitt. Den där soppan, förresten, åt Kanye West till förrätt under en av sina tre middagar här i månadsskiftet. Denna potatis- och bondbönsoppa – med en klump philadelphiaost med insprängd kallrökt lax och avruga ovanpå – var som PA:s hela själ på samma gång dekadent och helande. En annan kväll grundade Kanye – han åt den världsberömda bacon- och ostburgaren väl stekt till huvudrätt – med den likaledes världsberömda rårakan med gräddfil och rom. Hemligheten bakom rårakans rustika frasighet är att köket lagar den på osköljd bakpotatis.
En fin metafor för PA & Co:s skitiga elegans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera!