Marie Wickeberg, fjärde namn på Centerpartiets lista till Europaparlamentet, berättar på sin blogg att hon ska "skutta iväg till bokhandeln och inhandla [---] "Jorden de ärvde"."
Marie Wickeberg har fått nys om fideikommissens kvarlevande och rasar:
"Men för tusan, borsta bort dammet, kasta monockeln, kavla upp tweedärmarna och kom ut i verkligheten. Att vi en gång i tiden hade ett system som undanhöll kvinnor och yngre syskon från att ärva sina föräldrars egendom bör vi läsa om i historieböckerna, inte bevara som en levande kultur."
Skutta på, säger jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej Björn, har endast läst ca en tredjedel av "Jorden de ärvde" - och den är mycket bra! Intressant att t ex af Petersens skapade familjebråk sedermera blir till äldste sonens fördel! Men, nu undrar jag, vilket är slottet på bokens framsida?
SvaraRaderaVill först bara att säga att fideikommissinstutet inte har något med adel att göra. Släkter som Boström och Bager är till exempel inte adliga även om fideikommiss funnits där, så att blanda in riddarhuset i debatten likt TV4 blir helt fel. Vidare finns det exempel på fideikommiss som ärvs på kvinnolinjen, samt fideikommiss som ärvs genom att innehavaren utser efterträdaren bland sina barn. Fideikommisset är en testamentsform som innebär att ett testamente gäller i mer än en generation, som annars är fallet.
SvaraRaderaI mitt fall köptes familjegården med egna pengar för sju generationer sedan av min förfader. Hans önskan var att gården skulle ärvas såsom fideikommiss för att på så sätt hållas i släkten och inte delas upp. Om gården rättvist hade delats upp under de sju generationer som gått sedan gården köptes skulle det idag vara väldigt många delägare, och marken hade inte alls räckt till för att bibehålla natur och kulturvärdena i fastigheten. Kanske skulle en person bo på gården och försöka få det lilla överskott som gården gav, att återinvesteras i fastigheten, medan alla kanske femtio andra släktingar och delägare sedan länge flyttat till vasastan och bara ville ha utdelning i form av pengar till sin fräscha bostadsrätt och nya kläder som är ”inne” enligt herrbloggen.
Att gården är fideikommiss innebär vidare en hel del förpliktelser: min pappa brukar säga att fideikommisset lånar man av sina barn. Gården får inte styckas av eller belånas utan särskild ansökan, och gården förvaltas således till nästa generation och man riskerar inte att någon innehavare säljer gården och lever loppan på Rivieran.
Vidare så beslutade riksdagen 1963 att fideikommissen ska avvecklas vilket skett i och med att fideikommissarierna avlider, och idag finns bara 15 jordfideikommiss kvar som i de flesta fall avvecklas i samband med att nuvarande innehavare avlider.
Fideikommiss eller inte: generationsskiften och arv av gårdar (stora som små) har sällan varit rättvisa. Vill man att gården ska bestå på sikt kan man oftast inte låta alla barn ärva lika, en fastighet i dag har oftast ett oerhört högt marknadsvärde som är mycket långt ifrån avkastningsvärdet. Bönder har i alla tider försökt bibehålla gården genom att se till att ett av barnen ärver gården. Det finns många exempel på att samägande av jordbruksfastigheter inte fungerar särskilt bra.
Vill avslutningsvis rekommendera en annan bok som kan ge er ett bredare perspektiv på denna problematik från personer som upplevt detta inifrån: Egendomspraktikan av Jacob Palmstierna.
tja!
SvaraRaderasignerar du ett ex åt min farsa?
jag betalar cash!
Mer än gärna. Om du kommer upp till förlaget på Stora Nygatan 28 får du signerat exemplar för rabattpris. Ring!
SvaraRaderaBjörn,
SvaraRaderaHar läst Din bok med stort intresse. Du har lagt ned ett imponerande jobb på den, men jag känner ändå att Du hamnat lite fel.
Orättvisan i förhållandet mellan fideikommissariens och dennes syskon var i allmänhet ganska ringa. Fideikommissarien ägde ju aldrig egendomen och disponerade endast vinsten. Sett över lång tid har det varit svårt att få verkliga överskott från jordbruksrörelser, vilket inneburit att många fideikommiss har haft svårt att överleva. Många har krympt över tiden eftersom det varit nödvändigt att sälja av delar för att sanera affärerna.
När en fideikommissarie tillträdde gick andra tillgångar i familjen, ofta också lösöret, till andra arvingar. Starten för den nytillträdde var oftast en skuldtyngd gård utan andra tillgångar än mark och byggnader. Många fideikommissarier hoppades på en förmögen maka eller make till sin efterföljare eftersom detta kunde framstå som en enda vägen att rädda egendomen över ytterligare en generation.
När Du valt Dina exempel på fideikommissegendomar har Du bland annat hamnat i familjer som fått stora förmögengheter från omvärlden, Du har befunnuit Dig i gårdar där välståndet inte genererats av fideikommissförhållandet, vilket givit en mycket skev bild.
Den stora orättvisa Du talar om inträffade egentligen först när avvecklingslagen började tillämpas 1964 och då den tillträdande fritt kunde disponera värdet av minst halva fideikommisset.
Många vill hålla samman familjeföretag, vare sig det är gods, gårdar, industriföretag, banker, handelsföretag eller medier, för kommande generationer. Fideikommissinstitutet gav förr en sådan möjlighet, i dag kan stiftelsebildning göra precis samma jobb. Detta har inte med adel att göra.
John Murray
(icke adlig innehavare av f d fideikommiss som gått till äldsta barn oavsett kön).
Ja bilden du ger är inte nyanserad och den skildrar extremer som är tacksamma att raljera över.
SvaraRaderaDen skapar en negativ aura kring något som bör ses som ett bevarande av Sveriges naturmarker och kulturegendomar.
Hur varje familj förvaltar sin egendom är avhängigt av den förmåga, den inställning och de värderingar man har och de medel man besitter. Som i många andra sammanhang i vårt samhälle.
Det är inte alltid lätt och det är felaktigt att den bilden inte kommer fram.
Jag är dock tacksam för din bok som belyser frågan, det har varit väldigt givande för mig att följa debatten,
Vänliga hälsningar
Lina, icke-adligt barnbarn till en fiedekommissarie