Jag vs adeln

Att som journalist läsa intervjuer med sig själv är en nyttig övning i kontrollförlust.

Under bokskrivandet och redigeringen ansträngde vi oss - vi betyder jag och förläggaren och redaktören Svante Weyler - för att tvätta bort så mycket eventuell aggressivitet som möjligt ur texten. Vår ledstjärna var Per Anderssons bok om Jan Stenbeck, som Svante gav ut på Norstedts och som jag älskar, där Andersson vågar framställa sin fascination inför det kontroversiella objektet.

Tanken med formgivningen och titeln på min bok, liksom delar av innehållet, är att hela paketet ska andas ett slags pastoral passion inför de miljöer som beskrivs, inte minst eftersom det motsatta hade varit så förutsägbart. Det är därför lite roligt att jag nu, för att ta ett exempel, går till tung "attack mot adlig jordmakt" på Dagens Industris förstasida. I veckans Weekendbilaga står jag i trädgårn' på Riddarhuset i andrahandsinhandlad internatskolehalsduk och är förbannad över fnysande adelsadministratörer som vägrar att släppa in mig.

Men nästa nummer av papperstidningen ETC avslöjar att det "också är tydligt att författaren njutit av att vandra runt" i slottsadelns miljöer. Damn right. Bevara presstödet för mediemångfaldens skull.