Under inlägget Klasskamp i Kristianstad har "Majsan" invänt mot arrendatorernas friköpskamp. Rune Persson har mejlat en replik.
"Nej, Majsan, lagrådet har inte yttrat sig om friköpsrätt för bönderna under historiska arrenden. Eftersom regeringen trotsade riksdagens beslut 1989 och inte lade regeringsförslag (1994), i ärendet, saknade lagrådet anledning att ta ställning.
Fideikommiss är stiftelser som saknar fysisk ägare. Siste frälseägaren bestämde på 1700-talet att efter hans död skulle hans ätt för evigt behålla sin ställning över bondejorden i hela bygder. Inte ens minsta del fick säljas. De skulle bestå som små privata kungariken med slott och underlydande bönder att beskatta eller begära oreglerad dagsverksskyldighet av.
Det hade förstås varit intressant att fått lagrådets syn på om dessa feodalrättsliga system inte skulle anses som föråldrade (obsoleta!) i vår tid i dess blockering av rätten till enskilt ägande för jordbruksbefolkningen.
”Rätten till enskilt ägande har grundläggande betydelse för det svenska samhällssystemet” (Fri- och rättighetskommittén, betänkande Regeringsformen SOU 1993:40). Den är ”ett väsentligt värn för den enskildes frihet mot en övermäktig stat”, och, - skulle man kunna tillägga: ett värn mot övermäktiga fideikommissinnehavare som i stor skala lägger under sig böndernas fädernejord. Den enskilda äganderätten är en ”oundgänglig förutsättning för en fungerande marknadsekonomi, och den är av stor betydelse både för de enskildes välfärd och den nationella ekonomin. Äganderätten leder nämligen till att enskilda vårdar sina tillgångar till egen nytta och därigenom skapar ökade resurser för oss alla”
För befolkningen i bygder som hamnat under fideikommiss gäller än urkunder från 1700-talet. Hade Björns bok främst handlat om frälsebönderna kunde titeln varit FÖRHOPPNINGEN DE ÄRVDE."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Majsan här.
SvaraRaderaDet är säkert som Rune skriver angående lagrådet och att det inte yttrat sig om fideikommissen särskilt, utan endast i andra sammanhang. Först några rättelser: Regeringen framställer propositioner, och detta sker inte på Riksdagens initiativ. Enskilda medlemmar eller grupper av medlemmar av Riksdagen framställer motioner. Riksdagen kan inte bestämma att Regeringen skall framställa propositioner. Det står inte i Regeringformen något som juridiskt kan tolkas så att ett innehav av arende skall jämställas med privat ägande. Därtill kommer EG-rätten som ytterligare förstärker äganderätten för privatpersoner. Den typ av stiftelser som det handlar om räknas (tyvärr kanske) till privat ägande. Fideikommissreglerna må vara föråldrade, men de har ingenting med feodalism att göra. Alla kunde mellan slutet av 1600-talet och 1810 bilda fideikommiss. Formuleringarn i Runes brev avslöjar viss okunnighet- det handlar inte om bondejord, så hette och heter den jord som ägdes eller ägs av bönderna fullt ut. Det handlar om jord som ägdes av en enskild person som valde att skapa ett fideikommiss. Jag vill gärna påpeka att jag inte med nödvändighet anser att det är moraliskt rätt med fideikommiss. Jag invänder inte heller mot att arrendatorerna vill köpa fri den jord de brukar. Jag skriver det här för att upplysa om att de fakta som framförts av Björn och av Rune inte är korrekta, och att deras argument inte kommer att hålla i en juridisk process.
Vänliga hälsningar
Majsan
Jag kanske är naiv men jag förstår inte varför Persson skriver att fideikommissinnehavarna lägger under sig böndernas fädernejord. Det som ingår i fideikommissen är ju den jord som stiftaren ägde, den hade han ju lagligen köpt eller bytt sig till. De nuvarande fideikommissarierna har ju inte utökat fideikommissen, och framför allt har de ju inte "lagt under sig" någonting. Det Persson gör är ju att anklaga dem för stöld. Sådant är förtal och därmed straffbart.
SvaraRadera