Björn af Kleen

Vad är PS?

2011-08-30T22:21:00.004+02:00

Vad tyckte adeln själva om den granskning de utsattes för i Jorden de ärvde?

Den frågan besvaras i PS. Boken skildrar den omtumlande utgivningen.

Men PS rymmer också många andra artiklar om skrivande förebilder, samt en lång rapport från min tid som bisattare i tv-programmet Paradise Hotel.

Hur nära får man gå som journalist? Det är ett återkommande motiv i PS.

Maria Schottenius recenserade i DN:

"Det är inte hopplöst. Efter körer av rutinmässigt gnällande om journalistikens förfall dyker det i varje generation upp någon som tar nacksving på publiken. Det här var nåt nytt. Plötsligt är man golvad.

Journalistiken var visst inte död. Inte kritiken, inte reportaget."

Läs hela: http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/bjorn-af-kleen-ps

Nytt jobb

2011-08-30T21:48:00.002+02:00

Den första september börjar jag jobba som skribent och redaktör på Expressens kultursida. Jag har skrivit i Expressen i många år och vikarierat i perioder som redaktör men nu börjar livet som fast anställd. Det är första gången och känns lite som skolstart.

Det innebär att jag fysiskt lämnar min vardag på Weyler förlag, där jag hyrt ett skrivbord sedan 2009. Jag har älskat att vara där och det känns lite läskigt att lämna framförallt Jesper Högström och Svante Weyler som jag delat alla segrar och sorger med. Jag kommer fortsätta att vara knuten till förlaget och förhoppningsvis ge ut fler reportageböcker i framtiden.

Under våren föreläste jag på många bibliotek och i olika kulturföreningar om böckerna Jorden de ärvde och PS. Hör gärna av er om ni är intresserade av att få veta mer om Ridddarhuset, ägostrukturen av jorden, socialdemokratins varma relation till lantadeln eller om hur det är att granska aristokrater.

I februari kommer PS ut som pocketbok på Månpocket.

Soffa x 2

2011-04-21T13:39:00.003+02:00

En ny erfarenhet: tv-soffor. Svår grej. SVT = dålig hårdag, mycket imponerande programledare. TV4 = något bättre hårdag, gemytlig programledare.

Recension

2011-04-11T10:05:00.003+02:00

PS har recensionsdatum - i den mån den kommer recenseras - den 30 april. Men den ska redan finns i bokhandlar eller vara på väg till dem. Go Kväll på SVT hade en liten men mycket värmande blänkare om den i fredagens program.

Björn, 11 april

Ny bok!

2011-04-11T09:30:00.004+02:00

Torsdag kväll förra veckan. Jag checkade in på minst sagt lugubert hotell i Kristianstad där tv:n hälsade:

Käre Bjorn Af Klen
Det är ett noye att få välkomna dig till
Quality Hotel Grand
Kristianstad

Sedan snabbt ner till Konserthuset där jag skulle prata från lilla scenen. Och där i foajén låg den nya boken! Men inte i hårdpocket som förlaget först sagt och jag hela tiden trott. Utan en riktig bok inom hårda pärmar. Tur att jag inte visste det när jag skulle skriva och redigera texterna. Det var svårt nog.

Jag ringde Svante. Det är inget misstag, försäkrade han. Det ska vara en riktig bok. På förlaget pratar vi så mycket om så mycket roligt att vi ibland glömmer det tekniska (som format...)

Min förläggare Svante Weyler frågade i höstas om han fick sammanställa en mindre bok med artiklar av mig. Detta i väntan på nästa ordentliga reportage i nytt ämne. Boken heter PS. Tanken är dels att följa upp och skildra utgivningen av Jorden de ärvde, som var stormig och rörde vid många frågor om journalistiskt hantverk och pressetik, frågor som jag diskuterade i mitt Sommarprogram i P1, som finns inkluderat i PS i en omskriven version. Tanken är också att visa annan slags journalistik, sådant jag ägnar mig åt i vardagen i ganska skilda medier: krogrecensioner, författarporträtt, litteraturrecensioner. PS är ingen sammanfattande buffé för redan invigda, utan en avsmakningsmeny för nyfikna nytillkomna.

Björn, 11 april 2011

Bokrea

2011-02-24T10:20:00.002+01:00

Gör som SVT-programmet Go Kväll föreslog igår. Köp Jorden de ärvde på bokrean! / Björn, 23 feb

Läsarna och jag

2011-02-23T10:14:00.005+01:00

Månpocket tryckte nyligen ännu en laddning av Jorden de ärvde och jag föreläser kring innehållet mer eller mindre varje vecka. Här en välbesökt träff med Kallhälls seniorakademi strax utanför Stockholm i fredags. Trevlig tillställning. /Björn, 22 februari

Rapport från Justitiedepartementet

2011-01-28T11:54:00.005+01:00

Justitiedepartementet har nyligen haft en hearing om arrendefrågor i det svenska lantbruket. Rune Persson var där i egenskap av företrädare för Willands Arrendatorförening. Han refererade hearingen i ett mejl som jag fått tillåtelse att publicera.
/ Björn, 28 januari.

Hemkommen. 29 deltagare från organisationer o myndigheter där. Sveriges Jordägerförbund (adeln och storgods) med kanonen och styrelseproffset Treschow som ville ta bort alla
regler. LRF fjantar med. SJA ligger lågt, vill inte störa. En utredning med M-förtecken skulle kunna rasera arrendelagen som alla anser vara grundläggande för jordbruket. Debatter om sidoarrende, jakt o vidsvin o skador.
Avslut: stort linjetal av Treschow: Lyfta blicken, betydelsen av produktion, bra struktur, global uthållighet så att vi kan föda världens barn: avstampet är ÄGANDERÄTTEN! Rundan med kommentarer var nickande, små tillägg. Vi i Willands Arrendatorförening satt sist.

Jag tog till orda och lovordade också Herr Treschows tal. Skall vi nå de visionerna måste det bygga på att det finns enskild äganderätt för bonden. Utan äganderätt ingen rättsäkerhet, initiativkraft, inget framåtskridande. Arrendesystemet under de historiska resterna av beskattningssystem förtar allt, även arbetsglädjen för den enskilde. Redogjorde för frälseböndernas verk allt sedan våra fäder byggde upp gårdarna på nuvarande platser vid laga skifte på 1850-talet. Adeln behärskade 32 % av all jord som frälse ännu mot 1800-talets slut, de tar jorden från oss, raderar ut vår kultur, något hundratal kvar…….

Vad systemet innebär framgår av den här boken, höll upp i
allas åsyn JORDEN DE ÄRVDE. Jag var då arg och minns inte vad jag fyllde på med, men såg att Treschow var högröd i synen. (Jag hade ju tidigare framhållit vem som primärt tar den ekonomiska risken, arbetet, underhåll, EU-byråkrati… Ägaren behöver inte företa sig något enda på fem –tio år… ARRENDELAGEN sköter allt åt honom!) Säkert hade alla läst boken. De visste vem jag var.
De mumlade något till ordföranden Anita Wickström, departementsråd, som därefter avslutade mötet kl. 14:50!
Rune Persson

Umeå tur/retur

2010-11-24T09:03:00.005+01:00

Från Västerbottens Folkblad

Den låga pulsen här på bloggen har ingen motsvarighet i den verkliga världen. Jag åker land och rike runt med "Jorden de ärvde" i bagaget. I förra veckan: Umeå. Nästa vecka: Gävle. Igår kväll: Ludvika. Trots snöstorm och minusgrader var det 75 tappra personer som satt i nittio minuter på Ludvika stadsbibliotek, laddade med ett aldrig sinande batteri av frågor. Det är sådant som gör livet meningsfullt.

Umeå var lite speciellt. Någon månad före utsatt datum mejlade arrangören. Godsägare Carl Gripenstedt hade ringt honom och hört sig för om han kunde få delta på scen när jag skulle komma. Det avböjdes vänligt och Gripen erbjöds istället publikbiljetter som vanlig allmoge. En tid innan föredraget hörde han av sig och köpte två biljetter.

Jag var nervös. Morgonen innan avresan ringde jag arrangören och frågade vilket plan Gripenstedt skulle ta. Det var inte detsamma som jag skulle ta. Jag kunde andas ut några timmar till. Men vem skulle Gripen ha i släptåg? Frun? Granngodsägaren Robert Montgomery? Någon ännu argare?

Väl på plats i Norrland fick jag vänta in samtalet på undervåningen - det var på det underbara bok-kooperativet Pilgatan. Tjugo minuter före match kom arrangören Janne ned och berättade att Gripens kompanjon var hans advokat. Han som en gång stämde mig på en miljon kronor. Namnet? Dennis Dicksen.

Jag började andas djupare. Jag såg framför mig nya inlagor från Stockholms tingsätt, presenterade under närvaro av de norrländska lokaltidningarna. Jag kände mig ensam. Min förläggare var i Berlin. Tungan lade sig tillrätta i gommen. Jag kände mig torr.

Samtalet hölls. Gripen och Dicksen satt parkerade långt bak i lokalen. Jag undvek deras blickar. Fyrtiofem minuter gick. Det blev dags för frågor. Gripen ställde sig upp och presenterade sig, han nämnde att han var baron. Han berättade vår historia. Jag hade dykt upp på Brevens bruk en kall morgon. Min bil hade varit skruttig, min klädsel sjavig. Gripen kände för att "hjälpa mig igång" med mitt hopplösa företag. Han var därför mer öppenhjärtig än han först tänkt sig under den påföljande intervjun. Denna öppenhjärtighet drog jag nytta av genom att lura mig in på hans fars begravning och sedan skriva okänsligt om saken. Det var det vanliga.

Jag försökte i någon mån försvara mig. Dicksen grep in. Jag borde tagit hänsyn, menade han, till de gamla godsägarnas ovana att låta sig intervjuas i medierna. Lite som man gör, frågade jag, med barn och tonåringar, andra medieovana grupper?

En man i publiken, tydligen utskickad från Internationalen, tillstod att man nog kunde tycka lite synd om Gripen. Det är inte roligt att få lömsk reporterpåhälsning på sin egen fars begravning. Å andra sidan är slutresultatet så känsligt skrivet, menade mannen, att vi kan förlåta författaren. Gripenstedt tycktes gilla vad han hörde. Försoning?

Efteråt kom han fram, snyggt klädd i rutig utanpåskjorta, och gav mig boken "Jorden vi ärvde", en antologi om miljö han hittat i bok-kooperativet. Vi tog i hand och över Umeå ett stilla snöfall.

Grevar på torg

2010-11-12T10:41:00.003+01:00

Jag har inte själv hunnit se TV8:s program "Slottsliv". Men en läsare uppmärksammar mig på det faktum att en av programmets porträtterade, greve Cronstedt, skriver långt om fideikommisset på åttans hemsida - och delvis i polemik mot "Jorden de ärvde".

Med facit i hand är det svårt att se ”adeln”, godsen och fideikommissen som det problem som de flesta aktörer i media vill göra dem till. Om problem finns så återfinns de nog mera hos aktörerna själva än hos ”adeln”, godsen och fideikommissen."

Det är oklart exakt vilka problem som greve Cronstedt tillskriver mig och "andra medieaktörer" i artikeln. Dock är det glädjande att godsherrarna nu är ute på torgen och debatterar. Carl af Petersens ska nyligen ha framträtt i Saltsjöbaden. Onsdag nästa vecka föreläser jag i Umeå och då har baron Gripenstedt, tidigare känd från medierna, förvarnat om sin närvaro. Och nu alltså Cronstedt på åttans hemsida. Välkomna.

http://www.tv8.se/slottsliv/debatt-det-har-skrivits-mycket-felaktigt-om-fideikommiss

Husränta eller husröta?

2010-11-09T18:07:00.001+01:00

Ständige gästbloggaren Rune Persson reder ut begreppen.

Säkert var det husröta som Göran Persson sade, vilket en läsare påpekat.
Historiskt sett skulle faktiskt ordet husränta passa in. Ränta kallades ju den beskattningsrätt över bönderna som adeln förvärvat av kronan. Adeln kunde sägas leva på räntan, jordeboksräntan eller ”husräntan”, om man så vill.
Före år 1789 gick det inte an att eftersätta underhållet – låta husröta ta överhanden. Reglerna i Bygninga Balken 27 kap. var stränga. Vart tredje år skulle det vara husesyn vid krono- och skattehemman. För frälsebönderna gällde så ofta som frälseman ”finner det nödigt”.
Om detta gissel för större delen av Sveriges befolkning har Hjalmar Bergman skrivit om i boken Herr von Hancken, verkligen lagt ut texten.
”Sanningen att säga blev vårt arbete till Frihetens fromma alldeles för lätt. – Alltsammans hade redan skett i Frankrike och vi hade bara att följa kutymen. Första natten avskaffade vi kungadömet, ständerna, kyrkan, skatter och pålagor, biskopar och landshövdingar, lagar och kungliga förordningar, indelningsverket och andra större inrättningar. Andra natten rök resten ända ned till skyldigheten att ersätta husröta vid kaptensboställen.”
Skildringen är från välfärdsutskottets sammanträde på Iglinge brunn sommaren 1806. Man planerade således för en samhällsomstörtning där ansvaret för husröta på boställen tycks vara särskilt avskydd.
Det fortsatta midsommarfirandet skildras så här ”Alla de små husen stodo smyckade med löv och blommor. Blott vårt stod kalt, ty von Hancken hatade löv och blommor, som voro ett tillhåll för ohyra, som vållade husröta enligt hans förmenande. Och mot husröta hade han tappert kämpat livet igenom.”
Rune Persson

Husröta?

2010-11-01T14:19:00.001+01:00

En vänlig läsare upplyser om att Göran Persson förmodligen säger husröta och inte husränta i boken. Kan mycket väl stämma.

"I din suveränt roliga och informativa bok om den ärvda jorden säger
Göran Persson (månpocketupplagan s 149): "Nu kan de hålla sina
byggnader i stånd. Men tills nu har man levt på husränta."

Men sa inte Göran Persson "husröta"? Det finns ett uttryck "leva på
husrötan" med betydelsen ´klara ekonomin kortsiktigt genom att
eftersätta byggnadernas underhåll´. Och det är ju faktiskt roligt och
passar i sammanhanget."

Motion för friköp

2010-10-28T15:30:00.003+02:00

Frågan om friköp för arrendatorer under fideikommiss fortsätter. Rune Persson mejlar en motion skriven av de två socialdemokraterna Christer Adelsbo och Annelie Karlsson. Den slutar:

"Att avskaffa de sista resterna av ett feodalt system borde vara en självklarhet. Det är dags att vi anpassar verkligheten till den bild vi gärna målar upp av det moderna Sverige. Det är hög tid att ta bort de sista resterna av feodalsamhället."

Strandliv i Colombia

2010-10-07T17:05:00.008+02:00

Dagens outfit

2010-10-06T23:52:00.000+02:00

Inspektor Pålsson från Arrendenämnden och greven i skön pose.

Rune Persson svarar

2010-09-18T17:42:00.001+02:00

Rune Persson om det aktuella fallet i arrendenämnden, svar till kommentar i inlägg under.

Om en ägare vid uthyrning fått viss hyra, har denne att räkna med en kostnad för underhåll och fastighetsskötsel. Den kostnaden uppskattas, enligt en handbok om arrende av Larsson/Synnergren till 30 % av hyran. Den kostnaden tar Mats Ingolf, likaså brandförsäkringen. Uppställning kostnad: Underhåll 10 280 (30 % av 34 280) + brandförsäkring 10 000 kr + 14 000 kr kontant = 34 280 kr per år.
För fem år sedan yrkade greven att alla arrendatorerna skulle skriva på att stödrätterna skulle gratis överlåtas till fideikommisset eller den som sattes i stället om de upphörde med jordbrukandet. Arrendeavgiften skulle då få bli oförändrad i fem år. Gick de inte med på det skulle han vända sig till arrendenämnden och begära höjningar av arrendena. Någon ledig jord skulle sannerligen inte tillskjutas andra ställen, hotade han. Av 30 underlydande skrev 29 på, däribland Mats Ingolf.
EU:s jordbruksstöd är tillkommet som en kompensation till bönderna med anledning av den lägre prisnivå som blev följden av att EU ändrade gränsskyddet . År 2004 tog stöden formen av tilldelade stödrätter på all areal. De blev lös egendom som kunde bytas eller säljas, aktiva odlare emellan. Författningen angav distinkt att stödrätterna tillhör brukaren och inte marken. Skulle nu EU, av flera exempel liknande detta, finna att stöden, som redan är en kontroversiell tung post i budgeten, bara överförs till andra genom högre arrenden eller höjda fastighetspriser kan det förståss ta en ända med förskräckelse för hela jordbruket.
Grevens yttrande om goda tider under beredskapsåren, kommenterads inte.
Jakträtten på gården är tillsammans med annan mark upplåten till ett jaktlag, enligt uppgift 225 kr per ha. Grundregeln är annars att jakten tillhör jordbruksarrendet om inte jordägaren förbehållit sig jakträtt. Det är en nackdel för brukaren att inte kunna skydda sin gröda genom att ha inflytande över jakträtten. Vildsvin och gäss åstadkommer alltmera skador på mark och gröda som gården får bära.
Överklaga? Nja, då behöver advokat anlitas. Det kostade i ett fall bara för ena parten 129 000 kr (fallet var den 30-nde, det blev förlikning). Tack för Ditt intresse Elisabet!
Av allt det här inses vilken snårskog av juridik och av rättsosäkerhet och vilken bromskloss som det historiska meningslösa frälsejordsägandet utgör för jordbruksbefolkningen till skillnad mot bygder med enskilt ägande.

Utslaget i arrendenämnden

2010-09-11T19:23:00.000+02:00

Rune Persson rapporterar:

Hur det gick?
Det gick inte så bra för Mats Ingolf Svensson. Arrendet höjdes med 43 %, från 37 000 till 53 000 kr (+ brandförsäkringsavgift ) för den lilla släktgården på 14,6 ha åker och 7.4 ha betesmark.
Lagen säger att arrendeavgiften skall vara skälig. Kan man inte enas skall avgiften bestämmas med hänsyn till arrendeställets avkastningsförmåga, arrendeavtalets innehåll och omständigheterna i övrigt.
Fideikommissets yrkande om att avgiften för jorden skall vara vad brukaren kan få i arealstöd, 39 000 kr, svalde arrendenämnden med hull och hår. Det hjälpte inte med en åberopad handling där en agronom skriver att spannmålsodling i trakten ger ett minus på 1 000-1 500 kr per ha före arrendeavgift, med arealstöd inräknat om man skall beakta maskinkostnader och arbetsersättning. Hushållningssällskapets kalkyler visar liknande resultat. Skall det gå ihop måste man hålla maskiner gratis eller avstå från ersättning från arbete. Någon notis togs inte heller om påpekande om att EU-stödet förväntas bli ca 6 000 kr lägre per år.
Arrendenämnden skriver ”Det är rimligt och skäligt att markens andel av arrendeavgiften utgörs av det belopp arrendatorn får i stöd, drygt 39 000 kr och markens andel av avgiften bör bestämmas till det beloppet.” (Man får hoppas att ingen EU-parlamentariker läser detta)
För byggnaderna, som Svenssons, med stöd av bl. a. farfaderns noggranna anteckningar 1924-1952, själva upprustat i tre generationer, angavs 24 000 som ”total avgift”. Nämnden gjorde sedan avdrag med 10000 kr för brandförsäkring som betalas separat, varför det blev 14000 kr att lägga till nämnda 39000.
14 000 kr för husen låter inte mycket. I själva verket motsvaras avgiften – vid hyra där inte underhåll krävs som vid arrende – av 34280 kr. (kallhyra 2856 kr/mån) då underhållet brukar kosta 30 % av hyresintäkten (10280 kr) Arrendenämnden avvisade bestämt att titta på de två fallfärdiga bostadshusen under fideikommisset där jorden lagts till andra. Mats Ingolf hävdade, att hans hus kunde ha gått samma öde till mötes som de båda och 16 andra under denne grevens tid sedan 1956 om familjen inte fortsatt på fädernegården samt rustat upp allt ifrån grund till tak.
Fideikommisset hade åberopat en underlydande gård i V Ljungby som jämförelseobjekt. Den var ungefär lika stor/liten. Avgift 92000. Då uppgifterna godtogs var man överens om att syn inte behövdes. Arrendenämnden anför att endast ett jämförelseobjekt innebär svårigheter att bedöma ortens pris. Den fråga man kan ställa sig, mot bakgrund av resultatet, är om ändå inte jämförelseobjektet spökat i bakgrunden?
Den enda kostnaden för fideikommisset tycks vara fastighetsskatt på ca 3000 kr. Den utgiften tas in med råge på upplåten jakträtt.
Greve Hans Gabriel Trolle Wachtmeister (87) var med, pigg och alert. Advokat Bengtsson förde hans talan, men en gång avbröt han och begärde ordet apropå arrendatorernas upprustning av husen. Han upplyste om att det var goda tider för fruktodlare under kriget på 1940-talet. Arrendatorn hade då tjänat så stora pengar att han hade råd att rusta upp husen.
Allt var över på en timme i solskenet på gårdsplanen.
Eventuellt överklagande skall ske till hovrätten senast de 26 september.

Colombia med Olof Palme

2010-09-07T06:22:00.004+02:00

Jag befinner mig just nu i Colombia på ett slags arbetsresa. Kommer hem 16 oktober. Det är extremt varmt och varje eftermiddag vid fyra rasar en syndaflod på himlen. Det är ganska mycket tid mellan arbetsinsatserna så jag tillbringar mycket tid på stranden. Just nu fullständigt uppslukad av Henrik Berggrens biografi över Olof Palme. Berggren är en av mina favoritskribenter i svensk press. Jag träffade honom en gång för flera år sen på en konferens i Sälen och delade tågkupé med honom hem. Jag tänker ofta på det mötet - han var så djupt sympatisk. Jag var på min första resa för Expressen och nervös och ängslig och började prata med Berggren i baren och han utstrålade en sådan tillbakalutad yrkeskärlek och sade sådana kloka saker att reportaget tog form.

Tidsskillnad och dålig mottagning gör mig svårfunnen här. Bästa formen är mejl.

Jorden de ärvde

2010-09-07T06:19:00.003+02:00

Adligt biblioteksbråk

2010-09-01T00:08:00.002+02:00

Fina interiörer i denna artikel om ett slottsbiblioteks öde.

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/tvist-om-adligt-slottsbibliotek_5220463.svd:

"Idag är det Jacob Lövenskiold som har tagit över på Borrestad gods. Han minns än idag hur hans morfar Jacob De la Gardie brukade sitta och röka pipa medan han bläddrade i böckerna, men det var när de ännu var i familjens ägo."

Konflikt

2010-08-27T09:53:00.000+02:00

Pocketfeber

2010-08-26T09:39:00.001+02:00

"Ställ fideikommisset under tvångsförvaltning"

2010-08-16T17:06:00.003+02:00

Bildtext: Fideikommisset Trolle Ljungby innehas av Hans Gabriel Trolle Wachtmeister.

Fd lantbrukaren RUNE PERSSON påminner om en kommande tvist i arrendenämnden.

1.

I april berättade jag om en tvist mellan fideikommisset Trolle Ljungby i Skåne och en bonde, Mats Ingolf Svensson i Bromölla kommun.

Greven vill höja arrendet med 77%. Mats Ingolf anser att det är på tok för mycket och vill i stället friköpa den lilla gården som han tillsammans med sina fäder moderniserat och bekostat sedan 1924. Det skulle tyvärr strida mot ännu gällande bestämmelser från 1700-talet. Greven vill inte heller.

Avgörandet om arrendevillkoren sker av arrendenämnden i Malmö den 26 augusti. Parterna skall möta upp på prövningsstället i Näsum kl. 10.30. Mötet är offentligt, likaså handlingarna (ärende 3102-09).

Som vanligt när en arrendator inte frivilligt går med på Trolle Wachtmeisters krav, utan ärendet hänskjuts till arrendenämnden, tas det i med lejonklon. (Höll på att skriva örnklorna. Trolle-ättens vapen är nämligen ett huvudlöst ludet troll med örnklor!)
Av speciellt intresse blir att se hur arrendenämnden behandlar godsets krav på 54. 000 kr för de gamla byggnaderna från 1800-talet. Tidigare har man satt arrende efter arealen och bördigheten på åker och betesmark. Byggnaderna har ju i regel arrendatorerna själva sett till att följa med i tidens krav.

Mats Ingolf Svensson har lämnat in avkastningsberäkning och specificerad redogörelse för bekostade nyinvesteringar i bostad, övriga byggnader samt stenröjningar och dikningar på åkermarken ända sedan år 1924. Han har som jämförelse begärt syn på två fallfärdiga bostadshus på arrendeställen under fideikommisset där jorden lagts till andra.

Fideikommisset har å sin sida, som jämförelse begärt syn på ett annat arrendeställe under godset. Det är ungefär lika stort, 22,5 ha. Av kontraktet framgår att fyra fullvuxna nötkreatur skall årligen vinterfödas; underhållet åläggs till ”fullgott skick”; lämnas arrendet skall laga syn hållen 29/5 år 1953 gälla som tillträdessyn; plus femton punkter av Förbud och Särskilda ålägganden ända ned till förbud att ”hava lösgående hund”. Arrendeavgiften som Trolle Wachtmeister kan inkassera, är avsevärt högre än den som begärs i aktuellt ärende.

När det gäller de båda bostadshusen (mangårdsbyggnader) som arrendesidan åberopar, meddelar godset att de är obebodda, det ena skall rivas, och att någon hyra för objekten utgår självfallet inte. Mats Ingolf Svensson påpekar i en inlaga att i det ena bostadshuset spelades filmen Tarps Elin in efter Sven Edvin Saljes bygderoman med samma namn. Byggnaden är nu statt i ruskigt förfall. De som önskat köpa det har fått nej. Exemplet är bara ett av många som visar vilket öde som drabbar befolkningens boplatser under det historiska ägarmandatet om man inte investerar så som Svenssons gjort.
I inlagan hävdar Svensson att fideikommisset raserar jordbruksbefolkningens kulturarv. Det sätts ifråga om det inte är dags att ställa fideikommisset under tvångsförvaltning.

2.

Någon tycker kanske att ärendet inte är mera intressant att läsa om än ett vanligt ärende i hyresnämnden. Betänker man att en tredjedel av jordbruksbefolkningen på 1700-talet inte hade kronan/staten som huvudman utan adeln, som de i princip var helt utelämnade till, finner man att Mats Ingolfs ärende har klassiska rötter. Går man framåt i tiden till 1920, finner man för fideikommissens del, att 83,4 % (112.512 hektar åker) brukades av 7.060 bönder (dagsverkstorpare oräknade). I Sverige har, till skillnad från de flesta andra Europeiska länder, inte genomförts någon jordreform som lett till enskilt ägande för jordbruksbefolkningen (frälsebönderna) som oförskyllt ställts under feodalrättsligt system. Jorden våra förfäder röjde, dikade och satte i kultur, det var den JORDEN DE ÄRVDE – ättlingarna till dåtidens herremän.

Rune Persson

Pocket ute!

2010-08-16T08:14:00.003+02:00

Har inte sett den själv. Men Sydsvenskan uppmärksammar Månpockets utgåva av Jorden de ärvde idag. Den ser fin ut.

Stipendium

2010-08-15T13:38:00.002+02:00

Andreas Ekström utlyser stipendium för journalister med bokplan. Se andreasekstrom.se!

I love Henry Bech

2010-08-14T19:06:00.002+02:00

En veckas semester har tillbringats med bland andra Henry Bech - John Updikes uppdiktade och underbart komiska författare. Saknar honom redan. Rekommenderar den här volymen.

ur Frihetens rike. Om det roliga.

2010-07-31T13:17:00.007+02:00

En nyhet behöver inte vara något som inte hänt förut, utan kan vara något som hänt så många gånger att det genast känns igen som en nyhet, nämligen något hemskt, härligt eller vackert, enligt läran om det sköna, alltså estetiken. Estetikens lagar styr alltid. Även det mycket gamla kan vara en nyhet.

Det finns i detta fall ett begränsat antal nyheter, kanske ett tiotal, för sen tar ju intrigerna slut, men det är å andra sidan säkra nyheter som utprovats under lång tid. Det är som med skillingtryck: samma historier berättar om och om igen, dag efter dag, och det finns alltid nya personer till de gamla rollerna, och nyhetsarbetet kan betraktas som en audition med dagens aktuella personer, att se vilka som passar. Passar det inte så blir det ingen nyhet.

---

Vid sitt 25-årsjubileum lät Expressen intervjua en man som hade läst tidningen varje dag från starten. Det blev cirka 8 900 tidningar. Till allmän förvåning uppgav sig mannen inte minnas någonting. Det var blankt. Vi sa oss att det kanske ändå var hoppingivande. Han hade inte tagit skada. Det hade bara passerat.

---

Tanken var, tror jag, att trycka ihop stilen så att allt överflödigt försvann, krama den som när man ostar, så att vattnet rinner av, och till sist bara ha det ofrånkomliga, det ojämförliga kvar, själva osten.

Man kan också tänka på Sartre, som hör till situationen. Allt var situation då. Uttryck i Quartier Latin.

---

Det gemensamma intryck Clas och Pär gav var att ha mycket viktigare saker att göra än att skriva, men ändå ge sig tid att kasta ner några rader. Det hade med stilen att göra. Bägge skrev vårdslöst men det var finlir, de gav intryck av nonchalans men satte in sina stötar med beräkning. Det skulle kännas att den som skriver detta kommer utifrån och har varit med om något och måste ut igen. Livet var en breaking story.

---

Då Harry Martinsons Aniara utkom 1956 skrev Lars Widding en artikel där han ställde frågan: Vad käkar dom egentligen? Kritik från alla håll: vulgärt. Ivar Harrie ryckte ut. Relevant fråga, de gamla grekerna skulle genast ställt den, för övrigt var Lars Widding unikt skickad att ställa den, eftersom han inte bara var reporter och diktare utan också pilot. Förbluffad tystnad. Ännu en räddning.

Bästa boken

2010-07-31T12:54:00.002+02:00

Återvände till denna vackra essäsamling av Anders Ehnmark i veckan. Måste vara en av mina favoritböcker på svenska, i synnerhet avsnittet om Expressens födelse är pressromantik av bästa märke. "Han askade i luften som man gjorde då. Det låg aska över bord och papper. Man skulle aska rakt fram, oavsett vad som var i vägen."

Dansk greve på väg till Sverige

2010-07-26T09:13:00.002+02:00

Spännande artikel här om vräkt dansk greve som överväger flykt till Sverige. Är inte närmare bekant med fallet, men det tycks inbegripa ett mystiskt testamente från 1700-talet som ger brodern rätt till slottet - men min danska är usel och kan ha missförstått. Någon av läsarna som är bekant med greven och kan fylla i luckorna?

Artikel: http://www.berlingske.dk/danmark/greven-tvunget-ud-af-gisselfeld
Tack Sandra för tipset.

Augusti

2010-07-25T17:15:00.002+02:00

1. Viss sommarstiltje här. Beror tyvärr inte på semester, utan på att jag försöker få rätsida på ett Sommar-program för P1. Pratar om min fascination för blod och jord den 9:e augusti. På väg till Dalarna nu för att skriva klart och spela in programmet.

2. Den 11 augusti kommer Jorden de ärvde i pocket.

3. Häromdagen skrev historikern Fredrik Persson en intressant artikel i Sydsvenskan, som bland annat diskuterar kritikermottagandet av Jorden de ärvde.

Läs här: http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1183606/Vardet-av-att-ha- ratt-person-pa-ratt-plats.html

4. Missa heller inte Pontus Kyanders stora artikel om dueller. Jag och min goda vän, krögaren Calle M, har länge sagt att vi ska börja fäktas, så som nobel fritidsaktivitet. http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1186033/.html

Pellerin

2010-07-06T14:06:00.002+02:00

Jag hoppas detta blir höstens plagg - vem vill inte gå klädd i en pellerin? Stulen från Sjöhistoriska museets samling.

Årets lobbyist

2010-07-05T11:52:00.003+02:00

Såg några veckor efter själva utnämningen att jag är nominerad till Årets lobbyist av tidningen Resumé. Lär nog inte vinna priset eftersom jag inte är kallad till utdelningen på Gotland.

Junya Watanabe vår 2011

2010-06-26T18:40:00.006+02:00

Författarlooken.

Fokus på kronprinsessan

2010-06-21T08:27:00.003+02:00

Också jag drog mitt strå till bröllopsbevakningen. Främst genom ett jätteporträtt på kronprinsessan Victoria i Fokus. Har inte skrivit så långt sedan boken och jag slogs av hur kul och stimulerande det är. Min analys är att det är Victoria som gjort den mest betydande klassresan - Daniel har gått i prinsskola men Victoria har fått en familj. En ynnest att jobba för Fokus, redaktörerna bär slips, har en budget och gott om utrymme.

Länk till min artikel: http://www.fokus.se/2010/06/du-victoria%E2%80%89/#comments

Länk också till Anders Billings granskning av hovet och till Johanna Koljonens krönika, båda extremt läsvärda.

http://www.fokus.se/2010/06/vidrig-vigvattenfestival/
http://www.fokus.se/2010/04/natverkskungen/

Hitch-22

2010-06-21T08:21:00.003+02:00

Underbar recension av Christopher Hitchens memoarbok Hitch-22 i New York Times. Och magnetiskt foto av den här trion. Den litterära brittiska utrikesreporterlooken är svårslagen.

http://www.nytimes.com/2010/06/20/books/review/Senior-t.html?nl=books&emc=booksupdateema1

H G Grevarnas egen greve

2010-06-12T16:22:00.005+02:00

Alice och Hans Gabriel Trolle Wachtmeister är en åldrande institution i svensk aristokrati. Planerar familjen att förlänga det väldiga fideikommisset i nordöstra Skåne? Arvskiftet markerar slutet på en epok. Jag bad tidigare arrendatorn Rune Persson att teckna ett porträtt av den stridbara greven.
Björn af Kleen

---

Rubriken är lånad från Kvällspostens reportageserie 2001 om den jordägande adeln i Skåne. Det handlar om greven Hans Gabriel Trolle Wachtmeister.

Han är född 1923 och är innehavare av Trolle Ljungby & Årups fideikommiss.
År 1956, vid 33 års ålder, övertog han förvaltningen enligt testamente som upprättades år 1755 av adelsmannen Fredrik Trolle.
Efter ingiften med ätten Wachtmeister och med Kungl. Maj:ts tillstånd 1830, hade fideikommissrätten flyttats från en sätesgård vid Lund till det större (Trolle) Ljungby, också det tidigare fideikommiss under ätten Coyet, nära Kristianstad
Med alla byar av insockne och utsockne frälse hemman rör det sig om en sammanlagd yta av 11 500 hektar (115 km2) .
Befolkningen som bodde där var drygt 500 personer.
Största delen är skog. Runt 2 000 hektar åker och betesmark innehas av jordbrukarna, de forna frälsebönderna – sedan 1800-talet med titeln arrendatorer. Det finns något tjugotal äldre bostadshus efter torpare och bönder. Vidare har det runt kuster och insjöar byggts cirka 200 sommarstugor på ofri grund. Fideikommisset är med andra ord som ett litet kungarike från svunnen tid.

När Björn af Kleen bad mig att teckna en bild av fideikommissarien som person, tänkte jag att det borde ställas en fråga. Skapar uppväxtmiljön kynne och personlighet?
Uppväxten i ett stort anrikt slott med jätteporträtt av riksdrotsar, krigare och andra förfäder med stränga miner måste ha varit helt annorlunda än för andra barn. Vid tiden för skolgång hade flera av eleverna det mycket fattigt. Flera hade inte ens elektriskt ljus hemma och föräldrarna var oftast statare, torpare eller frälsebönder under godset. I kyrkan hade (och har fortfarande) grevefamiljen ensamrätt till de främsta bänkarna. Tjänstefolket bugade, tilltalade inte med `du` och var inte jämlika så som vi tänker oss i vår tid. Insikten om sin särart, måste helt naturligt ha inpräntats tidigt för den som växt upp i denna miljö.

Jag minns fadern Carl-Axel. Han var en ganska storväxt man med grov röst. Han var tämligen respekterad bland de drygt hundra frälsebönderna, som kunde erhålla virke och annat material för att bygga nya ladugårdar. Han föddes år 1892 och kung Oscar II var fadder vid dopet. Gustaf V besökte ofta Trolle-Ljungby för jakt och spelade tennis på banan i parken. Närheten till kungahuset har, som allom är bekant, fortsatt alltsedan dess. Det kan för HG till och med gett en känsla av att vara lite mer betydelsefull än andra grevar, friherrar eller obetitlad adel.

Det som jag har funnit utmärker greve Hans Gabriel är den ekonomiskt hårda linjen. Det märktes genast när han övertog fideikommisset. Han ansåg sig ha belastats med en hög arvsskatt och fadern hade behövt låna pengar på 1930-talet. Men att få disponera 11 500 hektar med stort jordbruk och med alla hyres- och arrendeintäkter måste genast ha gett ett stort pengaflöde. Någon kris kan det aldrig ha varit tal om. H G sköter själv förhandlingar med jordbruksarrendatorer, bostadsarrendatorer, hyresgäster och dem som hyr mark för anläggningar.
Det är oftast krav på kraftiga arrendehöjningar, varför jag sa till honom en gång att så gjorde inte den gamle greven. ”Pappa var ingen ekonom!” svarade han kort.

Tvister inför arrendenämnd och hyresnämnd förekommer oftare vid Trolle-Ljungby än vid något annat gods. H G tvekar inte om att processa, skriva arga brev om han blir irriterad, klaga på taxeringsmyndigheterna, är inte så noga med att söka tillstånd, den arrendebonde som inte fogat sig har inte fått arealtillskott när jord blivit ledig - det är saker som det finns otaliga exempel på. Vem som bestämmer skall det inte råda tvivel om. Pengarna skall helst bara gå i en riktning på samma sätt som de gjort sedan landet låg under danska adeln. Stugägarna har själv fått röja sina tomter, dra fram elektricitet, vatten och avlopp, asfaltera vägar... Frälsebönderna har i allt högre grad fått stå för investeringar som tiden av nödvändighet kräver om man vill hänga med i utvecklingen. Vill man leva här måste man investera som om det vore eget.

Under den tid som ensittarlagen gällde mellan 1925 till 1977 kunde ett stort antal människor på landet med egna hus och mindre odlingsjord, torp, få friköpa marken. Men bönder med aldrig så lång kedja av generationer på sin fädernejord fick inte friköpa enligt den lagen eller på grund av fideikommissreglerna. Ett fåtal bönder fick dock friköpa sina hus när de slutade som jordbrukare. Ofta blev det bara tomten närmast husen. En typisk kommentar fällde den unge HG när en sådan före detta bonde skulle få friköpa de gamla husen på 1950-talet.
”Grevens far lovade mig mera mark, 20 meter längre ut.” ”Det kan jag inte tro,” sa HG.
”Jo, min själ, om jag så skall sjunka där jag står!” sa mannen. ”Sjunk då” svarade HG rappt, ”så får vi se vilken som har rätt!”

Nej, ha hyresgäster så länge det går hellre än att sälja - har varit grevens märkliga inställning. Sedan blir det brandkåren eller grävmaskiner som får avsluta skövlingen.
Jag gjorde ett överslag för något år sedan och kom fram till att minst 18 bostadshus efter frälsebönder har eldats av eller röjts bort sedan år 1956 då HG tog över. Säkerligen hade dessa, om det varit enskild äganderätt, i dag varit lika kära och välvårdade som alla de enkla boningar på marken som fick friköpas med stöd av ensittarlagen. Någon känsla för landsbygdsbefolkningens kulturarv finns inte. Det värsta är att systemet förtar arbetsglädje och initiativlust. Systemet skapar problem som inte finns i självägande bygder.

Greven upprätthåller genom sin förvaltning till egen vinning, något som i grunden är ett gammalt offentligrättsligt mandat över landsbygdsbefolkningen. Systemet är och förblir ett adligt privilegium från 1700-talet. Också greven personligen kan sägas vara formad och ingjuten i systemet sedan barnsben.
Att äga land, hela bygder med näringsidkande befolkning, är artskilt från allt annat riktigt företagande som står för riskkapital, arbetsgivaransvar etcetera. Tyvärr tycks det vara med HG som med alla andra fideikommissinnehavare där det finns underlydande jordbruksbefolkning kvar, att de ser sig som vilken verkställande direktör som helst.
En företags-vd sköter ju inte sitt jobb om han inte ser till att aktieägarna får maximal utdelning. En sak är sålunda var den juridiska gränsen går för krav och egennytta , en annan sak är alla ställningstaganden som måste göras mot befolkningen där skälighet, moral, anständighet, etik, samhällsansvar och/eller rättvisa måste vara vägledande.

Att uppväxtmiljön formar kynne och personlighet är ofrånkomligt. För blivande fideikommissinnehavare leder den traditionen till att se befolkningen som bor på marken som underlydande. Den attityden behöver inte vara ondsint, den har bara följt med från innebörden i urkundernas frälseägande.
Kanske inte olik sentensen i den gamla episoden om hustrun som ville skilja sig från sin man. Han beklagade sig för en vän, han kunde inte förstå det, han hade aldrig varit elak mot henne. Hon hade haft stor frihet, han hade, sade han, till och med låtit henne ta körkort!

Sommarvärd: 9 augusti

2010-06-08T17:26:00.002+02:00

Äntligen adlad! Jag och en pappersversion av Sudden chillar på nedre raden.

Veckans tupperware: Vasastan och Nacka

2010-06-04T10:50:00.003+02:00

En intensiv vecka med två minnesvärda tupperware-partyn.

I onsdags hemma hos Åke Livstedt, tidigare konstkritiker på Svenska Dagbladet och ett levande uppslagsverk i kulturfrågor.

Det var en återkommande eftermiddagssalong han håller med två veckors mellanrum i hemmet på Roslagsgatan i Vasastan. Exotiskt. Fullt av vackra gamla kulturaristokratiska kvinnor av typen av Hedvig Hedqvist och Rebecka Tarschys. Samlingen var knappast enig. Livfull diskussion om fideikommiss.

Salongen hade viss historia. Åke mindes att Alva Myrdal varit där. Jag kände mig liten när han nämnde det. Å andra sidan tröstade värden med att aldrig hade så hög procent av gästerna läst boken som samtalet handlade om.

I torsdags afton: ett radhus i Nacka. En väldigt fin samling människor, från tonåringar till pensionärer, vi satt ute i kvällssolen och åt ost och pratade godsägare.

Ett litterärt tv-program var med så bilder från detta tupperware kommer visas någon gång i höst.

White Guide

2010-06-01T11:07:00.003+02:00

Läsare mejlar bild från restaurangbibeln White Guide där min recension av Bistro Jarl uppmärksammas.

Här är recensionen från Metro.

En doft av vuxen erotik
Luften på Bistro Jarl är mättad av vuxen erotik • Björn af Kleen undrar om maten är anpassad efter krogens klientel

I min ungdom sommarjobbade som jag servitör på restaurang Aqua intill Grand Hotel i Saltsjöbaden. Det hände att den burgna förortens tennisklientel kom förbi och svalkade sig i baren efter avslutad match. Jag minns särskilt riskkapitalisten Christer Gardells vältränade tennislår. En förnämlig doft av eftersvett, parfymen Polo Sport och medelålders potens spred sig i lokalen.
En lite bisarr atmosfär mättad av vuxen erotik återfinns också på Bistro Jarl – där typer som Christer Gardell intar sina affärsmåltider. Restaurangen Bistro Jarl mittemot Riche på Birger Jarlsgatan är mondänt på nyduschat 80-talsvis – kokain, skilsmässa och Johannes Brost, liksom.
Att Tom Jones lunchade här när han sist var i Stockholm är naturligt, liksom att Daniel Nyhlén är stammis – hans lite småporriga börshandlarstil med portfölj sammanfattar krogens glassiga estetik väl. Man slinker in på Bistro Jarl ungefär som man omedvetet klickar vidare på rubriker om svingersklubbar på kvällstidningarnas webbsidor.
Jag undrar om maten är anpassad direkt efter klientelet. Den smakar sådär, men möjligen finns en tanke bakom rätternas finish. Den chilistekta kycklingen på förrätten Ceasarsallad, till exempel (125:-). Skinnet smakar som solariestekt dollarpensionär, segt och lite krulligt torrt. Carpaccion för 155 är blöt och kall – föreställ dig ett par kvarglömda Speedobadbyxor på Jannike Björlings balkong.
Halstrad råbiff med örtsmör, 195, är grötig och snäppet för röd av rödbeta – den saknar Operabarens distinktion. Den grillade kalven med västerbottenbakelse, 245, simmar för djupt i sin egen sås.
Jag skulle inte satsa en helkväll på Bistro Jarl. Men voyeurer rekommenderas att äta en tidig middag på Riche och sedan satsa sin drink- och dessertbudget på krogen rakt över gatan. De utmärkta efterrätterna är certifierade av ett fyraårigt barn. Hon åt upp samtliga tre på bordet.

Hedemora

2010-05-28T12:02:00.001+02:00

Om man uttalar sig lite svalt om Hedemora i lokalpressen får man tillbaka det i nedryckaren. Gammal Dalaregel.

Sängvanor

2010-05-28T11:51:00.003+02:00

Roligt. Min vän nyhetschefen på Metro citerade ur ett litet tacktal jag höll när vi åt middag några stycken på min 30-årsdag. Jag försökte återkalla min 20-årsdag och den besatthet jag då närde vid Stockholms medievärld. Jag trodde alla journalister i Stockholm måttbeställde sina bäddmadrasser från Milano.

Present #2

2010-05-25T20:28:00.002+02:00

En annan vacker kulturpresent: en flaska fint rödvin från mina vänner i Bredäng.

Homecoming

2010-05-25T20:26:00.003+02:00

Imorgon onsdag den 26 maj talar jag och Svante Weyler om min bok i Hedemoras theaterlada kl 19.

En kulturborr

2010-05-25T20:21:00.004+02:00

Jag har fyllt 30 och nu är jag hemma och leker med mina presenter. Av Björn Wiman och Jesper Högström fick jag den här dubbelfattade slagborren.

Veckans krog: Oaxen

2010-05-14T11:12:00.004+02:00

Publicerad i Metro 14/5

För dryga tre tusen kronor kommer man just nu till Egypten. Ett annat resealternativ i samma prisklass är bilfäljan till Oaxen, en avlång kalkstensklippa sydost om Södertälje. Ståplats på linfärjan är visserligen gratis men åtta rätter på ökrogen plus vin kostar i gengäld 2700 kronor per person. Och kaffe på maten - om du envisas med panamaiska prestigebönor - 110 kronor kuvertet.
Just båtresan påminner en om Lars von Triers "Breaking the Waves": det tomma bildäcket är blött och blåsigt och bryggan på den mörka ön - som fiskare kallat Ohagsön - saknar vägbeskrivning. Promenaden längs vattnet kunde vara hämtad ur John Ajvide Lindqvists skräckroman "Människohamn". Vi vet att Oaxen serverar torskläpp, torsktunga och torskkind och som potentiella intressenter i den organhandeln finns anledning att frukta motdrag från havets makter: torsk utan tunga konspirerar förmodligen strax under ytan.
I den gamla disponentvillan - på andra sidan ön - är inredningen inte så ombonad som vi hade fantiserat om: matsalen är kargt vitfärgad. Dekorationen är reducerad till två chokladfärgade fondväggar samt en uppsättning skärgårdsknotiga grenar skäggiga av gråmossa: Vasastans-voodoo.
Amuserna, de minirätter som kvalitetskrogar alltid inleder med, smakar fantastiskt men gör inte miljön mer ombonad: friterat grisöra i vitlökscremé liknar uppstopad vandrande pinne och rätten "simtur" är en liten kopp vätska som smakar havsvatten. Den temperaturhöjning vi får av en rolig äggula från vaktel med grädsås inuti, sjunker snabbt i och med den första officiella rätten. En vildlax med frostig sorbet på Gotlandstryffel passar nog utmärkt för den som stekt på soldäck en julieftermiddag, men är en för kylslagen förstarätt för rådande vårväder: som att presenteras av en iskall hand.
Å andra sidan är de tre kommande rätterna så distinkta att man förlorar grepp om tid och rum och via minnenas spårvagn flyttas rakt in i förträngda barndomsupplevelser - en råbiff på rådjur snabbrökt på en bädd av enris smakar så starkt av dagisårens korvgrillningsutflykter att jag plötsligt sitter mittemot min favoritfröken Maud. En piggvar med nämnda läpp och tunga från torsk som tillbehör är så mjäll att man ser sig själv springa i vattenbrynet på sin allra första Medelhavssemester.

För Nisse

2010-05-14T10:59:00.004+02:00

Jag medverkar med en kortare artikel i denna bok om arkitekten Nisse Strinning. Tidigare publicerad på Expressens kultursida. Lustigt nog var det min allra första text i Expressen, efter det att Per Svensson frågat om jag ville börja skriva. Skrev den supersnabbt i ren nervositet och lite rörande att den nu finns förevigad i bokform.

Veckans krog: Solvalla

2010-05-07T12:54:00.001+02:00

Artikel publicerad i Metro 7/5

På Solvallas restaurang Kongressen sitter hästuppfödaren Ulrich Bermsjö och kollar avelshingstar över en oxfiléragu. Ett vackert vårljus väller in genom de väldiga panoramarutorna. Nedanför - Kongressen ligger högt över marken - värmer hästarna inför onsdagskvällens första lopp. Bermsjö, som hängt på travbanor sedan barnsben, är tagen över den kvalitetshöjning som Solvallas mat genomgått sedan Stockholm Fisk övertog bespisningen i februari i fjol. Det som brukade vara snuskigt och kallt har blivit varmt och ätligt.
Jag sitter tre etagenivåer ned från Bermsjö och smygsurfar spelregler; programbladet är japanska för en oinsatt. Jag får dela bord med en jämnårig kille och hans medelålders mamma - de äter räksallad med Rhode Island för 199 kronor till var sitt glas champagne. Hans insatskvitto för kvällen är prydligt placerat intill tallriken medan jag som amatör travar till luckan inför varje nytt lopp - man vill ju kolla oddsen som visas på stortavlan strax före start.
Om det funnits ansatser till en exotiserande Solvallatrend i Stockholms manliga medievärld - jag såg framför mig en middag bland Jens Lapidus-gangsters - slås man snarast av mångfalden på Kongressen. En del ölande firmafestare och helskäggiga Lasse Kongo-gubbar i träskor, ja visst - men också vanliga familjer som samlats över bättre Stadshotellmat i 250-kronorsklassen och tillsammans gläds åt modesta småvinster. Alltså mer folknöje a la Wallmans salonger än bildäcket på Estlandsfärjan. Ulrich Bermsjö, som jag träffar på väg ut, liknar Solvalla vid himmelriket: här får alla en ny chans. Men de som börjar om från noll kanske snarare äter varmkorv på Ströget än på vit duk i Kongressen.
Kongressen - ett lysande otidsenligt restaurangnamn - serverar löjromstoast för 299 kronor. Dyrt men mackan är tilltagen och brödet ovanligt gott. Caesarsalladen för 99 är aningen kall men matig med lagom mix av sallad och ägg, parmesan och bacon. Varmrätterna är robusta, både min helstekta biffrad, en köttig fyrkant för 285, och mitt sällskaps rimmade rödtunga för 245 - men tillbehören kanske något elaborerade (potatis- och cheddarostrulle respektive skaldjursmousseline med hummerskum).
Jag skulle inte åka till Solvalla bara för maten. Samtidigt bidrar spelet - insatserna, spontanjublen, besvikelserna - till en förhöjd restaurangupplevelse (även om jag själv gick 40 kronor back). Krogen är alltid ett parti roulette och i synnerhet på Solvalla.

Kvinnohistoria

2010-05-07T12:07:00.008+02:00

"American Woman: Fashioning a National Identity" på the Metropolitan Museum’s Costume Institute.

Bilder och bra recension: http://www.thedailybeast.com/blogs-and-stories/2010-05-05/forgotten-fashion-ancestors

Denna utställning - med "socialites you’ve probably never heard of like Rita Lydig, Mona Bismarck, and Consuelo Vanderbilt" - skulle man gärna vilja besöka.

Här, från the Daily Beast, en fantastisk genomgång av subkulturella uttryck hos amerikansk kvinnlig 1900-talsöverklass:

“All of these characteristics are part of American style,” explained Bolton, a dapper Brit in horn-rimmed glasses. They include the heiress who was most vividly depicted in Henry James’ novels and the robber-baron daughters who married European aristos and hung out in mansions in Newport, Rhode Island. Out of this pastoral idyll emerged the athletic and independent minded Gibson Girl (actually, she emerged from the pen and ink drawings in Life magazine of Charles Dana Gibson, the very well-connected artist who spent most of his time sketching ladies of leisure at play). Next up was the bohemian of the late 1890s who decided to take on a bit of intellectual baggage and begin thinking about more important issues like sexual and political freedom. They ditched their corsets and embraced the comfy caftans of Paul Poiret and the Callot Soeurs—the four Parisian sisters who stitched up exotic gowns in lace and lamé. As time went on, the American woman liberated herself not just from corsets but also from the shackles of a male-dominated society. This brings us to the flapper, the suffragette, and, finally, that über-American icon: the screen siren.

Daniels rötter

2010-05-07T11:12:00.002+02:00

Artikel publicerad i Expressen 5/5

Den performance som konstnären Ulrika Sparre iscensätter på fredag i Nacka konsthall utanför Stockholm - där Daniel Westling ska erbjudas "adligt blod" - kan vila på en felaktig iakttagelse.
I går kunde nämligen Dalarnas Tidningar berätta att en amatörforskare från Klockarnäs funnit att Daniel Westlings blod redan bär spår av adel. Den blivande prinsen ska härstamma från de medeltida frälseätterna Simla och Svinhuvud samt även från den finska adelsläkten Båth. På 1500-talet ska Westlings förfäder ha stått hovet nära. Tanken svindlar.
Westlings nobla ursprung spåras delvis till gruvsocieteten kring Falun, delvis till smeder och torpare i samma industri. Och trots att Daniel själv är uppvuxen i Gästrikland kan släktforskaren Björn Engström konstatera:
- Han är alltså ganska mycket dalkarl.
Minsann. Uppgifterna om Westlings rötter är fascinerande också därför att den trofasta dalkarlen - traditionellt kungens bundsförvant - och den lömska adelsmannen brukar stå i konflikt med varandra. Men i Daniel Westling möts alltså två storheter. Han är ett Sverige i sammandrag.

Adlig nepotism

2010-05-07T10:57:00.005+02:00

Bilden föreställer Koberg - där kungens syster lever med friherre Silfverschiöld.

Nu har jag också läst PJ Anders Linders argument för monarki. Inte ointressanta, han gör några bra stickspår till andra europeiska monarkier - den svenska debatten är annars rätt upptagen vid det svenska.

Men mest intressant för oss adelsskildrare är en passage i slutet där Linder skriver om ändringen i successionsordningen 1980 - då man gick över till fullt kognatisk tronföljd och där man även strök förbudet för kungliga att gifta sig med "enskild svensk mans dotter". Om man tidigare gifte sig med svenskar gick man miste om sin plats i tronföljden. Enligt Linder strök man passagen eftersom man "ville undvika att en eller flera inhemska adelsfamiljer skulle favoriseras genom kungliga giftermål så att de kunde bygga upp en inflytandesfär någonstans mellan kungahus och riddarhus".

Intressant. Intressant också att betrakta fideikommissfamiljerna mot bakgrund av det argumentet.

Kunglig ironi

2010-05-06T15:02:00.005+02:00

Har gråtit två gånger under förmiddagen. Tårarna utlöstes av Per Svenssons fantastiskt roliga bok om monarkin (som också är PJ Anders Linders bok, man delar pärmar). 9 av 10 som kritiserar monarkin är ointresserade av kungligheter. Per är passionerat intresserad av dessa gestalter, särskilt de historiska. Ska bara citera ett av hans stycken.

Carl XVI Gustaf ska på statsbesök till Vietnam, i sällskap med en säljsugen näringslivsdelegation. Nästgårds ligger det stenrika oljesultanatet Brunei, vars härskare lär vara en hyvens kille, dessutom med kul hobbies. Sultanen av Brunei samlar på lyxbilar: Ferrari, Rolls Royce, Bentley. Kungen och näringslivsgrabbarna piper dit. Inget ministerförkläde finns på plats, däremot svenska reportrar. Monarken parkerar omdömet i närmsta skogsbryn och ger sig på egen hand ut på en utrikespolitisk rallyrunda.

/---/

Några veckor efter Bruneifiaskot försöker kungens spinndoktor Tarras-Wahlberg få skiten att stänka en smula också på UD. Kungen hade läst på om sultanatet i utrikesdepartementets promemoria och hittat några av sina formuleringar just där, berättar hon. Taktiken är tveeggad. Somliga medborgare kan ju tycka att man av en statschef kan begära att han har en egen omdömesförmåga och kan tänka och tala själv. Kanske också gå och tugga tuggummi på samma gång? En kung är väl ändå inte en buktalardocka? Eller?

Motbevis

2010-05-06T14:58:00.003+02:00

En publicering av ett pressklipp nedan har kritiserats för att vara spekulativ. Balanserar därför med ett mer positivt dito här.

Writers unite

2010-05-06T14:28:00.006+02:00

Ett kapitel i boken handlar om internatskolan Lundsberg. Jag och Malena Rydell var där en helg vilket också resulterade i ett rikt bildsatt reportage i magasinet Café. Intrycket av Lundsberg är att den skara som tar studenten är homogen. Det finns ett starkt socialt tryck på skolan. En majoritet går vidare till ekonomi- eller juridikstudier. Om det finns ett Döda poeters sällskap är det litet och underjordiskt. Därför blev jag berörd av en kille på skolan som hette Fabian och som närde skrivardrömmar. Jag ser nu att han fått en dikt publicerad på Babels hemsida. Otroligt kul. Stort grattis från mig.

Kritik?

2010-05-03T16:32:00.002+02:00

I Nöjesguidens nya nummer är mitt huvud på väg att krossas.

Om man finge köra traktor

2010-04-29T10:09:00.003+02:00

Artikel publicerad i Expressen 29/4

TV-DOKUMENTÄR
FAMILJEN BERNADOTTE | Av Gregor Nowinski | TV4 i kväll 20:00

Har man minsta insikt i aristokratiska familjestrukturer vet man att yngre systrars positioner är de mest obetydliga. Det enda ansvar man bär mot historien är att hitta en försörjande make. Och bilden av en flyende Madeleine är rörande just eftersom den rymmer ett livsmisslyckande.
Gregor Nowinski fick ett förtjänt publikt genombrott med dokumentären om Wallenberg, där han genom att låta dynastins medlemmar berätta om varandra fångade familjens kärna av kylslagen revanschism.
Hans nya dokumentär om Bernadotte, uppdelad på sex avsnitt, har av kvällens premiärprogram att döma liknande kvaliteter. Det uppstår i Nowinskis möten med aristokrater ett slags äkthet som överrumplar. Receptet är nog så enkelt som verklig nyfikenhet, på vilken kungligheterna reagerar med försök till öppenhet, en öppenhet de saknar språk för. Just i detta vakuum uppstår spännande tv.
Kungen fördjupar sig i sin barndoms faderlöshet med en utläggning om att han "i olika tidningar" läst att alla inte kan "öppna upp sig", redovisa känslor. Denna ståndpunkt återkommer i hans hittills största framgång som regent: tsunamitalet, där han efter att ha identifierat sig med katastrofens föräldralösa barn säger att "tystnad känns som det enda rätta språket" inför tragedin.

En rätt råbarkad hållning, typisk svensk? Är familjen Bernadotte i själva verket symbol för det ordlösa beroende som präglar många samtida hushåll där barnen flyttat ut. Att Madeleine i kristid flyr Stockholm för New York, stamstället för den mest normlösa av världsstäder, är möjligen en sann bild ur ett samtida familjealbum, men obrukbar för en kunglig dynasti.
Själv drömmer kungen fortfarande om en tillvaro som traktorförare på sitt arrendejordbruk, och tydligare än så kan man väl inte träda ned från tronen och samtidigt sitta kvar.

Efterlyser debattetikett

2010-04-28T22:30:00.003+02:00

Häromdagen kommenterade forskaren vid Lunds universitet och kommunpolitikern Mats Olsson ett inlägg här på bloggen. Det smickrade mig. Mats Olsson forskar om skånsk storgodsdrift och var generös med sin tid under bokarbetet. Jag har honom att tacka för konkretioner i flera avsnitt i boken.

Han fick genast stryk av en annan återkommande debattör i ett tonläge man bara kan beskriva som hätskt. Det finns så oändligt få publika forum i Sverige för diskussion om fideikommiss och klassfrågor i jordbruket att det vore häftigt om min blogg kunde fylla en liten lucka där.

Men då skulle det underlätta om de som vill gå till personangrepp kunde göra det under namn. Ni får gärna hetsa mot mig i anonym form - jag är härdad - men det vore trist om ni skulle skrämma bort utomstående.

Ur bevisbördan

2010-04-27T20:08:00.001+02:00

Som adelsskildrare flyter allt möjligt i land. Här ett gammalt grevklipp som anlände mejlkorgen ikväll.

Ebba von Sydow

2010-04-27T19:27:00.003+02:00

Bröllopsbevakaren Ebba von Sydow är väldigt populär, inte minst här på Abisko turiststation, där jag befinner mig i tre dagar för skidåkning. Så här grant inredd är personalkorridoren.

Adeln och kapitalet

2010-04-26T17:58:00.002+02:00

Artikel publicerad i Sydsvenskan 24/4

Har det blivit omodernt att tala om klassamhället? I Sydsvenskans artikelserie får skribenterna fundera fritt kring hur klass tar sig uttryck i Sverige idag.

I den femte och sista delen skriver Björn af Kleen om hur adeln gifter sig uppåt.

Vad tycker adeln om uppkomlingar? Den frågan får jag alltid när jag är ute och pratar om min bok om den jordägande adeln.

En bra och berättigad fråga.

Skildringar av överklassen handlar nästan ofelbart om spänningar mellan uppåtsträvande medelklass och människor som föds till status.

Temat är förmodligen lika gammalt som klassamhället, men fick ny energi kring förra sekelskiftet. En stark berättelse om klasskonflikt uppstår. Den gamla bördseliten trängs undan av ett hungrigt borgerskap. Det sägs ha gått snabbt. Adeln beskrivs som hämmad av reaktionära föreställningar om modernitetens destruktivitet. Det gällde inte minst attityden till penningen. Tidigt i adlig ideologi formuleras skepsis och förakt mot snabba affärer. Pengar vilande i till exempel mark är finare. De luktar inte.

Men idag. Hur betraktas typer som Claes Dahlbäck och Göran Persson? Ytterst framgångsrika och förmögna farbröder som sent i livet lagt sig till med fina vanor, jagar, odlar fasan, klappar långhåriga raskor. Allt i kraft av pengar. Hatar adeln denna klass som en gång satte punkt för deras herravälde men som nu börjat imitera den störtade fiendens later?

Om detta handlar alla böcker om överklassen. Evelyn Waugh har med störst inlevelse låtit medelklassen och adeln brottas i lusthuset. Charles Ryder och Sebastian Flyte åtrår varandra men kan i egentligen aldrig mötas, de är i grunden för olika.

Häromdagen erbjöd Fredrik Ekelund här på kultursidan en sekulariserad samtidsversion av denna klassberättelsens urkamp. Den utspelar sig på en golfbana. Två spelare drabbar samman. En har gått och blivit rik. Håller sig med bilstall, egna hästar, skickar barnen på privatskola och bor i hus i havsnära Stockholmsförort.

Inledningsvis har man trevligt. Sedan under middagen uppstår en spricka. Den är djup och rör pengar. Fredrik Ekelund har som medelklass inget problem att beröra penningen. Motståndaren däremot har uppgått i överklassen och har inget behov av att tala om vad han redan har.

Det finns en romantisk föreställning om att äkta överklass aldrig talar om pengar. Det för ibland med sig problem. Adeln sägs kunna bo i kylslagna slott i generationer, konsekvent leva över sina tillgångar, utfattiga men mycket fina. Det är en speciell aristokratisk excentricitet, att stå över medvetenhet kring så pedantiska ting som inkomster och utgifter.

Den föreställningen kan man spåra bakåt i tiden. Medelklassen, den som Fredrik Ekelund representerar i artikeln, består av trista realister som inte blygs samtal om ekonomiska frågor.

Flera teorier utgår från just denna skilda syn på pengar. Det sägs ofta om adeln att de bara gifter sig inom ståndet för att slippa den typ av avgrundssprickor som Ekelund tecknar. Det blir inavel, genetiska felslut, men roligare det än att klippa ut extrapriskuponger och fästa på kylskåpet.

Jag har i veckan läst en vetenskaplig artikel som gör upp med just denna teori. "Lady and the Trump: Status and Wealth in the Marriage Market", publicerad i den internationella tidskriften Kyklos och skriven av två nationalekonomer, Johan Almenberg och Anna Dreber, som undersöker adliga äktenskapsmönster under perioden 1984 till 2004.

Forskarna kan konstatera att endast en mycket liten del av den svenska adeln ingår i äktenskap med annan adel. 98 procent gör det inte. Det blir dessutom allt ovanligare. Det betyder dock inte att adeln saknar strategiska överväganden på äktenskapsmarknaden. Tvärtom har man ett väl utvecklat luktsinne för den doft som pengar lämnar.

I dubbelt så hög utsträckning som befolkningen i stort gifter sig adeln "rikt", uppåt till en förmögenhetskategori ovan den man själv tillhör. Man skönjer en adlig äktenskapsstrategi. I ett sekel då ståndet förlorat sina formella privilegier kan man fortfarande utnyttja sina statusförmåner på en marknad, äktenskapsmarknaden.

Exempel ur historien stärker den tesen. När den engelska lantadeln befann sig i djup ekonomisk kris mot slutet av 1800-talet såg man till att gifta sig med döttrar till förmögna amerikanska industrialister. Ett av tio äktenskap som brittiska aristokrater ingick mellan 1870 och första världskriget var med amerikaner, enligt en artikel i Vanity Fairs januarinummer, skriven av Charles Spencer, prinsessan Dianas storebror.

Forskarna konstaterar att adel fortfarande innebär status, att den statusen attraherar kapital och adeln som grupp därmed är föremål för en tillströmning av ekonomiska tillgångar: "...detta mönster för parbildning får direkta konsekvenser för ojämlikhetens fortlevande. Det är inte bara så att rikedom föder rikedom på äktenskapsmarknaden - tecken på att det funnits rikedom i det förflutna har samma effekt." Jag tror i och för sig att Fredrik Ekelund har rätt i att förmögna männi-skor är försiktiga med att skrävla om siffror i umgänge med mindre bemedlade. Det beror dock inte på att man som kollektiv saknar medvetenhet om pengar. Tvärtom kan den medvetenheten kanta hela vägen till altaret.

När Fredrik Ekelund halar fram ordet överklass rynkar först hans medgolfare på näsan: "Som om ordet luktade illa och inte fick uttalas." I den nationalekonomiska artikelns slumkläm refererar man till Tomasi di Lampedusas klassiska roman "Leoparden" där en siciliansk prins gifter bort sin brorson till en nyrik affärsman. Då och då får prinsen påminna sig själv: non olet. Pengar luktar inte.

Vittnesbörsen

2010-04-26T17:50:00.002+02:00

Artikel publicerad i Expressen 26/4.

Se og Hørs affärsidé är att betala nyhetstips med representationskontot.
Björn af Kleen har läst en avslöjande bok om skvallertidningens generösa plånbok.

Hur ska man bevaka hovet?
Ett tips kommer från Norge och tidningen som förra veckan berättade om Jonas Bergströms påstådda natt med 21-åriga Tora. Journalisten Håvard Melnäs bok om sin tid som Se og Hør-reporter är det mest avslöjande vittnesmål om medieindustrin jag läst.
En helt vanlig dag på jobben - Se og Hør fra innsiden utkom för tre år sedan men visas just nu som spelfilm med manus av författaren Erlend Loe.
I januari 2000 reser den unge och rätt oerfarne reportern Håvard Melnäs till Kristiansand för att leta rätt på Sven O Høiby, far till Mette-Marit - den norska tronarvingens nya flickvän.
Se og Hørs reporter hittar inget telefonnummer till den tidigare lokalreportern, reklammannen och förläggaren Høiby - men får syn på honom i ett förortsområde i betongstil. De avtalar tid.
Till mötet har Sven O Høiby med sig en påse full av barndomsbilder på den blivande prinsessan. Se og Hør värderar bytet till 300000 norska kronor i tipspengar. Men Sven O Høiby vill inte ha betalt, utan i utbyte en värdig behandling av sin dotter.
Är han galen? Reportern blir befordrad. Han reser snart till Kristiansand två till tre gånger i månaden för att senare tillfälligt flytta dit.
Sven O Høiby har smak för öl och tidningens utsände hjälper honom att släcka törsten. Tidningen skaffar ett mobilabonnemang till Høiby. Det har flera fördelar. Inte bara kan tidningen alltid nå honom. Eftersom räkningen skickas till redaktionen har man också uppsikt över vilka Høiby kommunicerar med. Dessutom kan pappan allt oftare prata med sin dotter och ta emot informationer som han sedan förmedlar vidare till redaktionen.
I praktiken blir Sven O Høiby Se og Hørs livegne. Han får en grundlön på 4000 till 5000 kronor i månaden för sin samarbetsvilja. Utöver detta, samt mat, öl och telefonabonnemang, erhåller han tipshonorar efter uppgifternas kommersiella potential.
Reportern uppskattar att Sven O Høiby under sitt första år som källa drar in en årsinkomst från Se og Hør på uppåt 400000 norska kronor. I augusti 2001 står bröllopet. Norska hovet bokar sviten på Grand Hotel för den stolta brudens far, men det är tidningen han ringer när han ska checka ut. Se og Hør ekiperar honom också för 50000 kronor.

Norska Se og Hør är Nordens största skvallertidning och en av Europas mest framgångsrika. Första numret utkom i februari 1978 och skakade det norska medielandskapet i grunden. Knut Haavik, tidigare stjärnreporter på Verdens gang, blev tidningens ikoniska chefredaktör. Hans recept var långtgående populism: bara kända personer på framsidan, de ska le och titta konsumenten rakt i ögonen, varje uppslag ska attrahera män och kvinnor i lika hög grad och varje berättelse ska vara lika spännande oavsett om du bor i "Halden eller Hammerfest".
Men en inte oväsentlig förklaring till framgångarna är tidningens generösa representationsbudget. Ett typiskt uppslag: redaktionen bestämmer sig för att skicka iväg den norska artisten "Cowboy-Laila" och Sven O Høiby till en norsk turistby.
Orten är liten och genast börjar tipstelefonen gå varm. Paret ges generöst med utrymme i tidningen för att dementera romansen. Stor framgång. Hög upplaga den veckan. Paret, som inte är ett par, belönas med en resa till Venedig där Cowboy-Laila och Sven O, den förra nykterist, den senare alkoholist, åker gondol och äter spagetti inför tidningens fotograf.
Sven O Høiby får mellan 30 och 40000 kronor för besväret, Laila 10000 och löfte om att tidningen står för hennes nästa ansiktslyft. Men alla är inte lika lättköpta som Sven O. När kungligheterna ska semestra i Karibien tvingas tidningen ringa sin egen Jason Bourne, ett dyrt paparazzoproffs i Paris vars specialitet är delikata akututryckningar i besvärliga miljöer.
Fotografen, som aldrig hänger i Cannes, klär sig som en pittoresk fransk bonde med kamera i skjortans knapphål. Han kan häcka i fem timmar i en mondän hotellobby utan att ens receptionisten tar notis.
Destinationen? Den har tidningen listat ut genom att avlöna lakejer på flygbolagens biljettkontor, vid bagageincheckningen och på de stora kreditkortsbolagen.
En kunglig transaktion når redaktionen i Oslo på ingen tid. Så kan man också bevaka hovet. Tora sålde sig i sammanhanget billigt, om hon bara fick 12 500 norska kronor för avslöjandet.

Björn af Kleen

Se og Hør

2010-04-23T12:43:00.003+02:00

För några veckor sedan läste jag en enormt fascinerande bok om den norska upplagan av Se och Hör, Se og Hør. Den är skriven av en tidigare reporter på tidningen och avslöjar i detalj tidningens metodik. Brännande aktuellt med tanke på att det är Se og Hør som ligger bakom påståendet om Jonas Bergströms heta natt med 21-åriga Tora - veckans stora scoop. Jag har skrivit om boken, som just nu visas som spelfilm i Norge, för Expressens kultursida, som ännu inte publicerat texten.

Nils Posse versus Ungdomen

2010-04-22T14:23:00.005+02:00

Ett kapitel i min bok handlar om greven och borgmästaren Nils Posse som bor på godset Bergkvara strax utanför Växjö. Han har varit inblandad i ett debacle kring huruvida åhörarna på kommunfullmäktigemötena får ha mössa på sig eller ej. Posse ska ha bett en ungdom att ta av sig mössan, vilket man inte gör ostraffat. Smålandsposten har rapporterat ymnigt kring fallet.

Rubrikerna man minns

2010-04-22T14:15:00.001+02:00

Svenska dagbladet har uppmärksammat det faktum att jag är bosatt i en sjöstuga. Och satt en väldigt rolig rubrik.

Historiska föreningen i Växjö

2010-04-22T14:06:00.005+02:00

Rolig afton på Historiska föreningen i Växjö igår kväll. 98 personer i publiken. Man skulle lite fördomsfullt kunna kalla sällskapet för folkpartister av den gamla stammen - älskvärda lektorer i fluga och andra strävhåriga hjältar som kan mycket men ändå är ödmjuka. En farlig församling att föreläsa för, de gör en bekväm trots att man borde vara rädd. De är allmänbildade på ett avundsvärt sätt. Det var eftersits med ytterligare frågestund. Jag drack något glas för mycket rödvin, vilket är lätt hänt när man varit nervös hela dagen.

Smålandsposten uppmärksammande mitt besök. Tack för det.

Gästbloggare dag 2: replik till Riddarhuset

2010-04-19T19:23:00.005+02:00

Riddarhuset bör vara tacksamt för att medierna blandar samman ägande och förvaltning i fråga om fideikommissen, skriver före detta arrendebonden Rune Persson.

Henric Ankarcrona uttalar det faktum att fideikommissinnehavarna inte äger utan förvaltar från generation till generation, vilket han menar inte framkommer i medierna.
Det bör han vara glad för. Skulle medierna granska vad den så kallade förvaltningen innebär, skulle man finna att den bygger på beskattningsrätt från 1600- och 1700-talen över bönderna på frälse jordnatur.
Beskattningsrätten, benämnd RÄNTAN, hade kung, kyrka och adel delat upp sig emellan. Adeln behärskade hela 32 % under hela 1700-talet. Själv var adeln skattebefriad vilket rättfärdigades av doktrinerna med den tjänst – utförd eller förväntad – som adeln kunde göra med sin ensamrätt till rikets högsta ämbeten.
Tjänsteplikten har upphört, likaså beskattningsrätten över bönderna. Men jorden som bönderna röjt, odlat upp och bebyggt i generationer slog man en järnring om genom att innefatta den i fideikommisstiftelser för ätten.
Med 1723 års adelsprivilegier hade bönderna blivit prisgivna under adelns godtycke.
När domändrift började införas i större skala under 1800-talet avhystes först bönderna i närheten. Hårda krav på dagsverke och ökade pålagor gjorde att många familjer hamnade i armod och fick överge sina fädernegårdar. De stora vidderna runt storgodsen som vi kan se idag, har tillhört en jordbruksbefolkning som utmanövrerats av arvtagarna till det feodalrättsliga system som det adliga offentligrättsliga ägandet av räntan vilade på.
Den förvaltningen pågår än. Med emfas avvisas de få kvarvarande frälseböndernas vädjande om att få friköpa sig och sin fädernejord från fångenskapen i 1700-talets samhällsskick.
Adeln har bara utnyttjat sin ställning enligt lagen. Det är staten som har ställt befolkningsgruppen utanför den rätt till enskilt ägande som tillkommit andra grupper och i alla andra bygder. Lantadeln får dock anses agera efter en värdegrund som stelnat i fideikommissurkundernas människosyn. Övriga 25.000, som kan kalla sig adliga, kan lugnt fortsätta vårda sina släkttraditioner i eller utanför Riddarhuset.

Rune Persson
Pensionerad lantbrukare i Ynde

Gästbloggare: "Greven höjer arrendet med 77%"

2010-04-19T13:04:00.008+02:00

STRID. Det skånska godset Trolle-Ljugby bebos av Alice och Hans-Gabriel Trolle Wachtmeister. Gästbloggare Rune Persson, pensionerad lantbrukare, var tidigare arrendebonde under fideikommisset.

"Förr kunde det var mera status att vara gift med en arrendebonde än med en arbetare", skriver gästbloggare Rune Persson i detta vittnesmål från en pågående arrendekonflikt under det grevliga godset Trolle-Ljungby - ett kvarlevande fideikommiss under Hans-Gabriel Trolle Wachtmeister.

Mats Ingolf Svensson i Näsum i Bromölla kommun har den minsta gården, 14 hektar åker och 7 hektar betesmark. Åkern har de själv stenröjt och dikat. Ekonomibyggnaderna är gamla. Han har själv uppfört maskinhall och lösdriftsstall för amkor.
Bostadshuset började hans farfar att modernisera, sedan fadern och nu Mats Ingolf.
Inget har bekostats av godset: elektricitet, vatten och avlopp, värmeledning, köksutrustning, isolering tillbyggnad etc. En stomme, troligen från mitten av 1800-talet, kan sägas ägas av fideikommisset.
Arrendeavgiften var 37.000 kr plus brandförsäkringsavgift på 7.700 kr (44.700)
Han får inte jaga, ej hava lösgående hund. Åtta fullvuxna nötkreatur skall hållas, han skall underhålla husen – det hör ju till.
För att kunna leva på så liten areal, har han anlagt 3 ha fruktträd, vilket kostar ca 300.000 kr per ha. Han har flera gånger vädjat till greven att gå med på att få friköpa stället. Det är sammanvävt med en intilliggande tomt som de äger. Där finns hus för frukt, frys, vattenborra och nämnda ekonomibyggnader som han äger.
Nej, säger Greve Trolle Wachtmeister på Trolle Ljungby fideikommiss. Det är inte till salu!
Skulle han sälja uppgår inte räntan till det han kan få i arrendeavgift, har han nämnt vid något tillfälle.
Inför sammanträdet den 13 april 2010 i arrendenämnden dit han hänskjutit tvisten, hade Svensson ånyo framställt sin önskan att få friköpa.
Som ombud hade Svensson bett undertecknad, Rune Persson, att företräda honom. När vi kom in i tingshuset i Kristianstad möttes vi av en manstark skara: Greven, advokaten Peter Bengtsson från Winges advokatbyrå i Malmö, Grevens brorsonson Carl Fredrik Wachtmeiser (25) som skall ta över samt godsinspektorn Per-Inge Pålsson.
Jag slog genast an en spydig ton om den stora styrkan, men tog sedan upp ett antal episoder som utspelats där genom åren, bl.a. när Wilhelm Penser bistod greven.
Det blev inte lika muntert inför ordf. lagman Susanne Björkman-Ragnarsson.
Grevens krav på 58.000 kr i kontraktsförslaget hade nu advokaten fått upp till fabulösa 93.000 (151%) men gav rabatt på 20.000 kr för ökat underhåll för att sedan avräkna 7.700 kr i brandförsäkring (som skall betalas extra ändå) hamnade advokatens sifferteater på 65.5000 kr, d v s en höjning med 77 %.
39 196 kr för jorden 6 000 förde gamla längorna och 48 000 kr för bostaden!
Jag sade att jag blivit mållös.
Det blev debatt om friköp. Greven hävdade att han ägde jorden med fideikommissrätt därför att han stod som fysisk ägare med lagfart i fastighetsregistret. Att det var fideikommiss-urkunden som skulle hindra honom från att sälja, det ville han vifta bort.
Jag gick hårt åt dem för deras krav. Allt vad Svenssons skapat ärver greven. Fideikommisset ärver oss frälsebönder sade jag och fäste blicken på den gamle och den unge och såg på ordföranden.
Ordföranden insåg att det inte skulle bli någon förlikning och sade att det fick bli ett sammanträde till hösten med syn på stället. Ett förlikningsförslag skulle de i alla fall meddela. Det gjorde de. Jag hade i förväg räknat ut det, 58000+37000:2 =47.500 avrundat 47 000!
Besked med bevisinlagor skall lämnas senast den 10 maj. Det blir NEJ!!!!!!!
Fick en rörande anteckningsbok som farfadern skrivit 1924-1954, noggranna noteringar underhåll respektive förbättringar. Boken är guld värd. Samtidigt ett enastående bevis för den insats som är representativ för så många under Trolle Ljungby.
En annan sida av ofriheten under greveriet, är den sociala sidan. Förr kunde det var mera status att vara gift med en arrendebonde än med en arbetare. I dag är det tvärtom.
Hustrurna som kommer från andra miljöer ser sig och familjen som varande undersåtar till ett patriarkalt ogint främmande system. Andra unga familjer med hus eller egna gårdar har på ett helt annat sätt kunnat ligga i framkanten med moderniteter (och semestrar). Arrende släpar efter. Det tar emot att själva investera och kanske senare få betala arrende på vad de bekostat. Tyvärr har flera unga familjer splittrats av systemet. Några unga ger nu upp under Trolle-greven.

Rune Persson (till vänster i bild)
Pensionerad lantbrukare i Ynde

Sjöstan

2010-04-15T14:44:00.002+02:00

Mitt tupperware-besök i Sjöstaden förlöpte fint. Vi var bara sammantaget fem personer och ett barn, men försäljningen god efter omständigheterna.

Det är lite svårt att veta vilken roll man ska inta under dessa träffar. Ska man betrakta sig om specialinbjuden gäst i bokcirkeln som tar lagom mycket plats eller ska man vara där som föreläsare. Jag intog en rätt loj position denna gång. Kanske för loj.

Hur som helst bekräftades mitt intryck av Sjöstaden som kulturkvarter.

I parkeringsgaraget under Maltgatan strömmar klassisk musik. På väg hem kan man ta en nattfösare hos filmredaktör Jonas Holmberg eller hos Expressens kulturchef - vars balkong väter mot Lars Gustafssons upplysta våning på andra sidan kanalen.

I strid med sitt rykte har Hammarby Sjöstad gått och blivit Södermalms kulturreservoar.

af Petersens och jag är besläktade!

2010-04-12T19:33:00.004+02:00

Ett brev från en synnerligen kompetent läsare förmedlar scoopet att jag är släkt med familjen på Erstavik.

Läs här.

"det allra lustigaste är faktiskt att den blivande slottsfrun på Erstavik, Ellen af Petersens, också är släkt med dig på långt håll. Hennes numera avlidna farmor Eva Åbergh, f. Ingeström, var ju syssling till din morfars mor, och hennes son Mats Åbergh är pappa till Ellen."

Riddarhuset recenserar "Jorden de ärvde"

2010-04-12T17:30:00.005+02:00

Vart tredje år hålls Adelsmöte på Riddarhuset. Ätternas huvudmän tar beslut i centrala spörsmål: ska adopterade få vara med i klubben? Hur ska huset placera sina miljarder? Är adliga kvinnor värdiga förtroendeuppdrag i organisationen? Ska man börja brygga vin i Riddarhuset?

I år hade Riddarhusdirektionens ordförande Henric Ankarcrona vänligheten att omtala min bok i sitt öppningsanförande. Jag lyckades få fatt i ett protokoll och citerar direkt ur det.

Det har nyligen utkommit en bok betitlad "Jorden de ärvde", en i sig vilseledande titel. Många av Er har läst den. Boken innehåller sådant som inte nödvändigtvis behöver betecknas som osanningar men som halvsanningar och glidningar, liksom en del personporträtt, som man kan ha kritiska synpunkter på. Den efterföljande debatten har gett upphov till påståenden om adeln som kollektiv, som, om påståenden gällt någon annan liten grupp i samhället, hade orsakat ett ramaskri. De ytterst ofullständiga uppgifterna i media om exempelvis fideikommisser, har, trots inlagor från mig och andra, inte tillrättalagts. Exempelvis det faktum att man inte äger utan förvaltar något från generation till generation, framkommer aldrig i media. Ytterst handlar det om enskilda familjer och enskilda individer med en helt annan värdegrund än den som speglas i dagens ofta mycket kortsiktiga perspektiv.

Operakällaren då och nu

2010-04-12T17:03:00.002+02:00

I går var jag på söndagsmiddag hemma hos min kusin som fyllde 18 år. Mormor berättade att när hon var liten åt familjen middag ute vareviga söndag, däribland ofta på Operakällaren. Hon var tolv år och hatade det. Och när hon och morfar bildade hushåll åt man därför hemma jämt.

Jag har nu också ätit på Operakällaren, vilket var en magnifik upplevelse. Tur att Metro betalade. Jag har recenserat en krog i veckan i ett och ett halvt år och börjar bli lätt kräsen. Men Operakällaren lämnar ingen oberörd.

Kvinnohistoria

2010-04-12T16:59:00.002+02:00

Få ämnen är så roliga som kvinnlig högreståndshistoria. Moa Matthis biografi över änkedrottningen Maria Eleonora, som jag läst för Expressen, innehållet mycket matnyttigt om överklasskvinnornas ställning under tidigt 1600-tal. När männen slogs och stupade i 30-åriga kriget tog adelsänkorna kontroll över en stor del av jorden. Enligt Matthis bok äger kvinnorna en fjärdel av frälsejorden i seklets början. Fascinerande.

Veckans tupperware-tillställning: Sjöstan

2010-04-12T16:48:00.004+02:00

Coming up: litterärt tupperware tisdag afton i Hammarby Sjöstad. Värdinnan har presenterat sällskapet som "ett litet gäng lässugna tjejer i 30-35 årsåldern". Skönt att därmed kunna dementera ryktet om Hammarby Sjöstad som en stadsdel av ickeläsare. Dessutom bor ju Expressens nya kulturchef Karin Olsson i ett storslaget penthouse i nämnda stadsdel. Sjöstan - den läsande delen av Stockholm. Rapport följer senare i veckan.

Ledarstoff

2010-04-12T16:42:00.005+02:00

MarieLouise Samuelsson skriver krönika på Sydsvenskans ledarsida idag om Jorden de ärvde. Innan boken kom ut, när vi inte hade en aning om att den skulle bli nyhetsstoff eller väcka så mycket respons i allmänhet, pratade vi mycket om den som en bok som ledarsidorna skulle bry sig om. Roligt därför att de nu börjat göra det.

Nerikes allehanda

2010-04-12T16:36:00.005+02:00

Mitt besök i Örebro lämnade spår i lokaltidningen. Jag och Svante W intervjuades tillsammans under lunch och jag var efteråt lite orolig för att vi fullständigt pratade sönder reportern.

Ibiza off season

2010-04-01T08:17:00.003+02:00

Ibiza i månadsskiftet mars-april är romantiskt, stilla och bondskt. Som restauranger under sena eftermiddagar, när servitörer putsar vinglas i väntan på första stamgästen. Och detta hotell är ett av de bästa jag bott på i mitt liv. Dyrt i högsäsong, överkomligt före anstormningen. Ikväll åker vi vidare till Düsseldorf.

HP-staden

2010-03-29T10:06:00.003+02:00

Tidig morgon i Birmingham. Staden, andra störst i England, gav världen HP-såsen. Nu har vi kommit halvvägs på vår Ryan Air-resa. Vi stannar här till tisdag eftermiddag. Tips?

Minnen från Ultuna

2010-03-27T10:04:00.005+01:00

Var väldigt nervös inför Uppsalas högre seminarium i agrarhistoria i onsdags. Det var helt vigt åt "Jorden de ärvde". Det började med att jag skulle presentera min bok under 45 minuter. Hur presenterar man en journalistisk bok inför ett tjog ämnesexperter?

Jag talade om metod och tillkomsthistoria och litet om reaktioner.

Sedan tog en diskussion vid, där alla närvarande fick komma med inpass, invändningar, reflektioner, frågor. Det var kanske 20-25 ämnesrelaterade forskare närvarande. Vi satt runt ett konferensbord. Det var god stämning. Inte alls snobbig eller pedantisk. Jag fick lära mig mycket. Det finns ett fideikommissliknande system i Norge. Sammantaget höll vi på i två timmar.

Efteråt var det lunch i Ultunas gamla bondgård.

Mitt intryck var att de agrara forskarna tyckte det var roligt att några av deras hjärtefrågor hamnat i medieljus. För min del, som under många år parasiterat på forskarsamhället, intervjuat dem, läst och citerat ur deras böcker, kändes det hedrande att man tar min bok på sådant allvar att man finner den värd ett seminarium.

Den här boken tar mig till så många roliga och givande sammanhang.

Jag fick tre böcker med mig hem.

Karin är kulturchef

2010-03-27T09:51:00.002+01:00

Min vän Karin Olsson, tidigare biträdande politisk redaktör på Expressen, uppgraderas nu till tidningens kulturchef. Här fångad med rosiga kinder vintern 2006. Karin och jag lärde känna varandra på studenttidningen Lundagård, där hon var chefredaktör och jag något slags kulturansvarig i början av 2000-talet. Nu är hon åter min chef.

Lundsbergsmode

2010-03-27T09:38:00.003+01:00

Privatskolan och elituniversitet har präglat herrmodet senaste åren. Är preppy-romantiken över? Långt ifrån. Det är nu den börjar på riktigt i Sverige. Märket Gant konceptualiserar en roddtävling mellan Sigtuna och Lundsberg.

Se här: http://www.gant.com/gantrowing/?page_id=33

Uppdrag: Ryan Air

2010-03-27T09:29:00.005+01:00

Jag och en skrivande och fotande kollega, Dan Hallemar, reser just nu runt Europa med Ryan Air. Hur har budgetflyget ritat om den europeiska kartan? Vem åker mellan Kaunas och Birmingham en söndag i slutet av mars?

Här är vår rutt: Frankfurt-Kaunas-Birmingham-Ibiza-Düsseldorf.

Just nu är vi i Kaunas. Lördag morgon. Växlande molnighet.

Om du har tips - restauranger, klubbar, sevärdheter - om dessa orter, tveka inte att kommentera.

Kära Örebroare

2010-03-22T10:13:00.004+01:00

Tisdag i Örebro. Inget sker på biblioteket. Däremot på Lindhska bokhandeln på Drottninggatan 11. Kl 12:00 signering. Kl 18:30 samtal i samma bokhandel. Välkommen.

Veckan som kommer

2010-03-21T19:35:00.002+01:00

Vi fortsätter att vara handelsresande denna vecka.

Tisdag: Örebro med förläggaren, en bokhandel på dagen och ett bibliotek på kvällen, om jag inte fattat fel. Återkommer med detaljer. Två av de godsägare som förekommer i boken bor ju i trakten. Ser att boken på Örebro bibliotek har 31 reservationer.

Onsdag: Uppsalas högre seminarium i agrarhistoria handlar denna vecka om min bok. Jag är inbjuden att deltaga. Vet inte vad det innebär. Men det låter onekligen fint som snus.

AOC

2010-03-21T19:28:00.002+01:00

Jag fick chans att hyra ett rum i West Village billigt av en kompis - så jag tog första flyget. Gatukorsningen 6th Ave och West 4th Street på Manhattan är så nära det urbana himmelriket man kan komma. Våren var på väg att spricka ut och på eftermiddagarna kunde man i alla fall några dagar sitta i solen och läsa recensionsböcker. På kvällarna gick jag och åt tonfiskburgare i baren på den här fransk-amerikanska krogen på Bleecker Street. Fina veckor.

Grävbanketten

2010-03-21T18:38:00.004+01:00

Nej, jag vann ingen Guldspade i bokklassen i går kväll på Operaterrassen. Jag hade verkligen ställt in mig att jag inte skulle vinna men klart man ändå hoppas. Det var, och det menar jag, ändå fint att få ingå det kvalificerade nomineringslaget.

På eftermiddagen skulle man presentera sin bok på Radiohuset tillsammans med övriga nominerade (Gellert Tamas, Elisabeth Åsbrink och Lena Sundström, som vann bokklassen). Bara att få sitta på samma lilla trappavsats och småprata med dem är ju mer än jag någonsin kunde drömma om för bara, ja, fem år sedan.

Överhuvudtaget fann jag de grävande journalister som jag träffade under gårdagen mycket värdigare än sitt rykte. Bland kulturjournalister finns det ett agg mot denna typ av skinnvästar, ryktet säger att de skulle vara mer självupptagna, gubbiga, aggressiva än opinionsjournalister.

Det tror jag är ren lögn. Ärligt talat fann jag en vänlighet och ett slags tillbakalutad säkerhet hos många som kom fram och hälsade som jag aldrig någonsin upplevt på liknande tillställningar i kulturfacket. Möjligen är det så att grävande journalister, de mest framgångsrika, är lite mer medvetna om sin egen maktställning än vad kritiker är. Och att det med makt följer ett sorts ansvar, som visar sig i social förmåga och värdighet.

Det är ett roligt sällskap att betrakta. Många är uppenbart egensinniga personligheter, besatta, maniker - människor med oerhörd viljestryka och enorm envishet. Det var fint att se hur deras energi hade kanaliserats i nominerade skandaler och sensationer.

Reportageförlaget

2010-03-21T18:29:00.004+01:00

Under mars och april kommer minst två nya titlar ut på mitt förlag: Torbjörn Nilssons "De omänskliga" och Andreas Ekströms "Google-koden". Jag känner båda författarna så jag gläds på flera plan. Inte minst är det häftigt eftersom böckerna, båda samtidsreportage med politisk udd och litterära kvaliteter, befäster Weyler förlag som ett av de mest vakna i genren reportage.

Tv-program om Jorden de ärvde

2010-03-17T20:30:00.002+01:00

Medverkar i programmet En bok, en författare. Sänds fredag 26/3 kl 19.00 i Kunskapskanalen med repris kl 24.00 samt kl 09.00 29/3.

Titeln man ärvde

2010-03-11T17:56:00.004+01:00

Det gläder mig att min boktitel blivit en självklar referens i fideikommiss-rapporteringen.

http://realtid.se/ArticlePages/201003/11/20100311145056_Realtid550/20100311145056_Realtid550.dbp.asp

Stort!

2010-03-01T15:52:00.001+01:00

Från Svenska Dagbladet: http://www.svd.se/kulturnoje/serier/berglins_5017.svd

Favorit i repris

2010-03-01T12:51:00.002+01:00

Flera har frågat vilken gård som pryder omslaget. Detta är en bildbyråbild som föreställer godset Brokinds huvudbyggnad. Stället ägs av den grevliga släkten Falkenberg af Bålby (enligt Wikipedia). Varken släkten eller godset förekommer i boken.

Min anfaders verk

2010-03-01T10:51:00.005+01:00

Förtjusande brev från en guidande läsare.

"Nu till din anfader Johan Kleen. I sista kapitlet presenterar du honom genom att skriva att han byggde Nationalmuseum. Visst gjorde han det men det var ju hans lilla grej. Det stora var ju Karlsborgs fästning. Där ledde han och planerade alltihop i ca 30 år och det är därför som du kan skriva ditt lilla af. Där hittade han sin kärlek och det var ju tur för annars hade det ju ingen släkt blivit. Att du glömde Karlsborgs fästning kan ju bero på att du aldrig varit där. Därför vill jag bjuda in dig till en aventyrstur på Karlsborgs fästning i sommar för då guidar jag där."

Tupperware i Metro

2010-03-01T09:15:00.003+01:00

Metro bevakade Tupperware-tillställningen i Liljeholmen - artikel införd i dag. Det var rivigare än det ser ut här. Sugen på mig som Tupperware-låda? Mejla!

Pengar

2010-02-26T16:27:00.002+01:00

"And, behind it all, money lurks—too pervasive to be a symbol of anything, yet always a symbol of everything; magical in its combination of the absolutely palpable and the intrinsically metaphorical; bond of all bonds and agent of divorce.

James Wood i New Yorker om två färska böcker om pengar (“The Privileges” av Jonathan Dee och “Union Atlantic” av Adam Haslett)

Alexander McQueen

2010-02-24T19:27:00.001+01:00

Om jag hade råd skulle jag postumt hedra Alexander McQueen, som nyligen tog livet av sig, genom att köpa hans nya målarbyxor för 395 pund.

Mot Småland

2010-02-24T19:19:00.003+01:00

Jobbar sent med att förbereda ett föredrag på Värnamo bibliotek i morgon kväll (torsdag). Sitter och myser med listor över jordägare i Småland. Minns hur extremt kul det var att jobba med research till boken. Kanske det roligaste av allt. Man sitter sent ensam i kalla rum och leker deckare. Lägger upp kartor, studerar arealuppgifter, släktträd. Det är så åskådligt.

Jorden vi grävde

2010-02-24T19:14:00.002+01:00

I dag avslöjade föreningen Grävande journalister vilka man nominerat till Guldspaden - ett prestigepris i grenen undersökande journalistik. Jag finns med i bokklassen! Stenhård konkurrens dock. Du bör nog inte räkna med att vinna, sade vännen Andreas Ekström som ringde och förmedlade de goda nyheterna i förmiddags.

NOMINERADE I BOKKLASSEN
* Elisabeth Åsbrink ”Smärtpunkten”
* Lena Sundström ”Världens lyckligaste folk”
* Gellert Tamas ”De apatiska”
* ”Jorden de ärvde” av mig

Mr Blom igen!

2010-02-23T12:40:00.002+01:00

Jag och Edward Blom har mötts igen. Detta på Zink grill. Jag har erbjudits vara moderator på en paneldiskussion om matbranschen. Blom ska vara debattör och introduktör. Igår bjöd arrangörerna på lunch. Blom bloggar roligt:

http://www.tv8.se/blog/edward-blom/2010/02/22/staendigt-denna-kleen-strindberg-hade-anat-makterna-oever-sin-spaedgris

Tonio Kröger

2010-02-22T16:01:00.004+01:00

Ägnade en del av söndagen åt Thomas Manns långnovell Tonio Kröger. Jag har aldrig tidigare läst en sådan skakande sammanfattning av den bedrägliga konstnärsrollen. Kommateringen är lite klurig, men läs detta.

"Han arbetade icke som den, vilken arbetar för att leva, utan som en som icke vill annat än arbeta, därför att han som levande människa aktar sig för intet, endast som skapande konstnär vill komma i betraktande och för övrigt går gråblek och oansenlig omkring, likt en från sminket rentvättad skådespelare, som ingenting är, när han ingenting har att framställa."

Haversack i mitt hjärta

2010-02-18T10:38:00.006+01:00

Det finaste klädmärket sedan ett par år tillbaka heter Haversack. Japanska tolkningar av europeisk och amerikansk militär- och arbetarestetik. Med en finish av brittisk dandy. Det såldes på NK förr, men var för dyrt att importera för att riktigt löna sig. Man kan köpa det i London. Jag börjar få en liten samling av reaplagg. Nya grejerna är perfekt färgsatta.

Veckans föreställningar

2010-02-18T09:11:00.003+01:00

Bokläsare!

I kväll tar vi cirkusen till Söderbokhandeln på Götgatan i Stockholm. En journalist, vet ej vilken, ska intervjua mig om Jorden de ärvde.

På lördag ses vi på Antikmässan vid 13:30. Stor debatt om fideikommisset med advokat, förläggare, kulturantikvarie och jag.

Torsdag om en vecka hänger vi på biblioteket i Värnamo.

Get your tickets.
xx

ps: bild ovan inifrån mysiga söderbokhandeln, stulen från DN.

Jane Austen-landet Sverige

2010-02-15T13:30:00.003+01:00

"När började vi egentligen tycka att sociala orättvisor är helt okej, bara de är lite snyggt historiska? När blev ”uråldrig” lika med ”bra”?"

Välskriven recension av boken finns på sajten Dagensbok.com. Länk: http://dagensbok.com/2010/02/13/bjorn-af-kleen-jorden-de-arvde/